— 319 —
— Ers majestät, sade Bussy, med värdighet, ehuru han sjöd af otålighet öfver att bli uppehållen, ingen tjänar ärligare ers majestät än jag — inte ens de som ha klädt sig tarfligast och gått mest illa åt sina fötter! Men jag är nyss hemkommen från en lång och tröttsam resa, och jag har först i dag fått veta, att ers majestät hade rest till Chârtres. Jag har ridit tjugufyra mil på fem timmar för att hinna hit. Det är således icke underligt att jag inte har haft tid att byta dräkt, hvilket ers majestät ej skulle ha märkt, om jag hade stannat i Paris i stället för att komma hit och i all ödmjukhet förena mina böner med edra.
Kungen tycktes finna denna förklaring tillfredsställande, men då han såg sina vänner höja på axlarna åt Bussys svar, ville han icke väcka deras missnöje genom att visa sig nådig mot sin brors kavaljer. Han fortsatte därför sin väg utan ett ord till svar.
Bussy lät kungen gå förbi utan att förändra min.
— Såg du inte, att Schomberg, Quélus och Maugiron höjde på axlarna åt din ursäkt? sade hertigen.
— Jo, visst såg jag det, ers höghet, svarade Bussy, men jag är för god kristen att vilja hugga ned dem i kyrkan.
— Godt! sade hertigen. Jag trodde verkligen att du inte såg det, eller också att du inte ville se det!
Bussy höjde nu i sin tur på axlarna, och när de kommo ut ur kyrkan tog han hertigen afsides.
— Bege vi oss nu hem till ers höghet? — frågade han.
— Genast! Du har säkert mycket att berätta för mig. —
— Det har jag verkligen, ers höghet — saker, om hvilka ni säkert ej har någon aning. —
Hertigen betraktade Bussy med förvåning.
— Det förhåller sig så som jag säger, — sade Bussy.
— Jag skall endast ta afsked af kungen, sedan bege vi oss af. —
Hertigen närmade sig sin bror, som helt nådigt gaf hertigen tillstånd att återvända till Paris när han behagade. Därpå skyndade Francois af Anjou, åtföljd af Bussy, till den bostad, som blifvit honom anvisad under vistelsen i Chårtres.
— Sätt dig, kamrat, och berätta sedan dina äfventyr för mig! — sade hertigen. — Jag har trott att du var borta för alltid. —
— Det förundrar mig inte ers höghet. —
— Hela hofvet klädde sig i hvitt i glädjen öfver ditt försvinnande, och många hjärtan ha klappat lugnt för första gången sedan du lärde dig föra värjan! Men det var nu inte det vi skulle tala om. Du lämnade mig ju för att söka upp den sköna okända! Hvem är hon och hvad har jag att hoppas? —
— Ni får skörda det ni har sått, ers höghet — det vill säga mycken skam! —