— 14 —
— Nej. Tillsammans med Maugiron och Schomberg. Vi jaga för kungens räkning.
— Aha! Jag förstår, sade Schomberg och Maugiron på samma gång.
— Kungen vill nödvändigt ha vildsvinshufvud till frukost i morgon.
— Med italiensk halskrage, tillade Maugiron, hänsyftande på Bussy's enkla nedvikta krage, som var så olik gunstlingarnas yfviga halskrås.
— Aha! utbrast d'Épernon. Nå, det är bra. Jag går med!
— Men hvad är det fråga om? sade d'O. Jag begriper inte det minsta.
— Hm! Se dig omkring, min vän!
— Godt! Jag ser mig omkring.
— Ser du ingen, som har skrattat dig midt i ansiktet?
— Jo, herr de Bussy!
— Nå, tror du inte, att det vildsvinshufvudet skulle vara en läckerbit för kungen?
— Tror du verkligen att kungen …
— Det är han själf, som har begärt det, svarade Quélus.
— Nå, så låt gå! Vi bege oss på jakt. Men hur skall jakten ordnas?
— Vi lägga oss på lur. Det är säkrast.
Bussy hade emellertid lagt märke till rådslaget, och då han förstod, att det gällde honom, närmade han sig skrattande med sina vänner.
— Se dit, Antraguet, sade han, se, Ribeirac — där stå de i grupp, det är verkligen rörande. Man skulle kunna tala om Euryale och Nisus, om Damon och Pythias, Castor och — ja, men hvar ha vi då Pollux?
— Pollux har ju gift sig, sade Anträguet, och därför är Castor ensam och öfvergifven.
— Hvad kunna de ha för sig där borta? fortsatte Bussy och betraktade dem med utmanande min.
— Jag vill slå vad, att de hålla på att smida en eller annan komplott, sade Ribeirac.
— Nej, mina herrar, sade Quélus småleende, vi tala om jakt.
— Verkligen, herr Cupido? sade Bussy. Men det är väl kallt att gå på jakt. Ert fina skinn kan fara illa.
— Å! herr Bussy, svarade Maugiron i samma artiga ton, vi ha mycket varma handskar och jackor fodrade med pälsverk.
— Å! det är ju lugnande att höra, sade Bussy. Och hur snart skall ni företaga jakten?
— Kanske redan i natt, sade Schomberg.
— Det är inte fråga om kanske, förklarade Maugiron. Det blir alldeles säkert i natt.