— 320 —
— Hvad behagas? — utbrast hertigen, mera förvånad öfver de gåtfulla orden, än öfver Bussys brist på vördnad.
— Jag tror inte att jag behöfver upprepa mina ord. Ers höghet hörde dem mycket väl, — förklarade Bussy kallt.
— Förklara dig tydligare och öfverlämna åt Chicot att tala i gåtor, — sade hertigen kort.
— Det är lätt gjordt. Jag behöfver endast vädja till ers höghets eget minne.
— Hvem är den sköna damen?
— Ers höghet har ju känt igen henne!
— Var det verligen hon? utbrast hertigen.
— Ja, ers höghet.
— Du har träffat henne? Har du talat med henne?
— Naturligtvis! Det är bara spöken som inte tala. Men tror ers höghet ännu, att ni har rättighet att tro henne vara död, eller att hoppas att hon är det?
Hertigen bleknade och tycktes pinsamt berörd af sin hofmans djärfva ord.
— Oaktadt alla edra förföljelser och intriger gent emot denna unga adelsdam, har hon verkligen kommit undan med lifvet, — förklarade Bussy. — Men gläd er inte för tidigt. Tro inte, att er förbrytelse förminskas därigenom — ty ehuru hon har undgått döden, har hon drabbats af ett ännu sorgligare öde. —
— Hvad har då händt henne? — frågade hertigen oroligt.
— Det har händt henne, att en man har räddat hennes ära och frälst hennes lif. Men för denna tjänst har han kräft en sådan ersättning, att det är sorgligt att så har skett. —
— Hvad menar du? —
— Att mademoiselle de Méridor af fruktan för er, som ville göra henne till er älskarinna, har kastat sig i armarne på en man som hon afskyr.
— Hvad säger du?
— Jag säger, att Diana de Meéridor numera är grefvinna de Monsoreau,
Vid detta meddelande blef hertigens ansikte purpurrödt. Blodet steg så våldsamt åt hufvudet på honom, att till och med ögonen blefvo blodsprängda.
— Guds död! — utbrast han ursinnig — är det möjligt? —
— Betviflar ers höghet mina ord? — frågade Bussy med högdragen min.
— Det var inte det jag menade, — sade hertigen. — Jag har intet skäl att tvifla på din ärlighet. Man jag undrar blott, hur det kan vara möjligt, att en af mina egna förtroendemän har gjort sig skyldig
