— 325 —
De följdes åt in i slottet. Bussy begaf sig till hertigens våning, som fordom innehafts af drottning Marguérite. Chicot gick in till hans majestät.
Henri III hade vaknat och ringt för en stund sedan. En svärm af lakejer och kavaljerer hade rusat in i den kungliga sängkammaren, och man hade redan serverat hans majestät hönsbuljongen, det kryddade vinet och köttpastejerna, då Chicot helt ogeneradt steg in och började äta och dricka innan han hade hälsat.
— Guds död! Här ha vi ju den skälmen Chicot igen! —
utropade kungen med låtsad vrede, ehuru glädjen lyste i hans ögon. —
Du har således kommit tillbaka din landstrykare, din förrymde
galgfågel! —
— Åhå! Hvad går åt dig, min son? — sade Chicot och slog sig ned i kungens egen stora fåtölj, trots sina dammiga stöflar. — Du har visst glömt alt du själf gnodde i väg från Polen, alldeles som en hjort förföljd af ett koppel skällande hundar. Hvad? —
— Nu börjar mitt elände igen, — sade Henri, — härefter får jag bara höra obehagliga saker. Tänk, hvad jag har haft det lugnt under de sista tre veckorna! —
— Prat! Du klagar ständigt, — sade Chicot. — Må hin ta mig,
