— 326 —
om man inte skulle kunna ta dig för en af dina undersåtar! Låt höra — hvad har du haft för dig under min frånvaro, Henry lille? Har du styrt ditt vackra Frankrike åt häcklefjäll? —
— Herr Chicot! —
— Har folket räckt ut tungan åt dig?
— Slyngel! —
— Har någon af våra friserade sprätthökar blifvit hängd? Å, förlåt, herr Quélus — jag såg inte att ni fanns här! —
— Akta dig, Chicot! —
— Ha vi några pengar kvar, Henri lille? I våra egna kassakistor eller i judarnas? Det skulle inte vara så illa — vi behöfde nog roa oss en smula, för lifvet är i alla fall jämmerligt uselt! —
Han fortsatte att glufsa i sig af de doftande gulbruna köttpastejerna. Kungen skrattade. Det var det vanliga slutet på sådana scener.
— Nå, men hvad har du gjort, medan du har varit borta? — sade kungen.
— Jag har gjort upp plan till en liten föreställning i tre akter, — svarade Chicot. — I den första ser man en procession af botgörare, endast iförda skjorta och knäbyxor, tåga från Louvren till Montmartre. De slita hvarandra i håret och piska på hvarandra afalla krafter. I den andra ser man samma skara med endast byxorna på sig bege sig från Montmartre till klostret Sainte-Geneviève, hudflängande hvarandra med radband fulla af törnen. I tredje akten uppträda de botgörande spritt nakna och bege sig tillbaka till Louvren under ett ursinnigt sönderflängande af hvarandras ryggar. Jag hade också funderat på att låta dem passera Grèvetorget, där bödeln skulle brännmärka hela sällskapet, men då kom jag att tänka på att Vår Herre kanske har en smula eld och svafvel kvar sedan han lät regna öfver Sodom och Gomorrha, och jag ville inte beröfva honom nöjet att använda det. Men under väntan på den dagen — låt oss roa oss, mina herrar! —
— Säg mig först och främst hvar du har varit, — uppmanade kungen — jag har låtit söka efter dig på alla dåliga tillhåll i hela Paris. ——
— Då har du väl låtit genomleta hela Louvren? —
— Fy skäms! Du borde verkligen göra bot. —
— Det är just det jag har gjort! Jag har varit i religiöst sällskap, - för att se om det skulle vara lämpligt för mig att bli munk. Men det fick jag nog af! Munkar ä’ ena vidriga djur. —
Nu öppnades dörren för herr de Monsoreau, som gjorde en djup bugning för hans majestät.
— Å, är det ni, herr öfverhofjägmästare? — sade Henri. — När kan ni anordna en angenäm jakt åt oss igen? —
