— 328 —
betänker er två gånger innan ni bjuder på något rendez-vous i skogen, ty där finns godt om material till käppar, och jag antar, att ni är fullt belåten med den prygel ni fick på herr de Mayennes befallning. —
— Aha! — sade Chicot utan att förändra en min, ehuru det nyss förut hade blixtrat till i hans ögon, — ni påminner mig om min skuld till herr de Mayenne! Och ni tycks ha lust att också bli min fordringsägare — på samma sätt som han. —
— Ni glömmer den största af edra kreditorer, herr narr! —
— Det förvånar mig, ty i den vägen har jag ett kolossalt minne.
— Hvem menar ni?
— Mäster Nicolas David. —
— Misstag! — svarade Chicot hånskrattande. — Honom är jag inte längre skyldig någonting. Den skulden är kvitterad. —
Nu kom Bussy och blandade sig i samtalet.
— Det är godt att ni kommer mig till hjälp, herr de Bussy, — sade Chicot. — Herr de Monsoreau tycks ha fått i sitt hufvud att jag är lika lätt att jaga som en hjort eller en hare! Men jag ber er upplysa honom om, att jag är mera lik ett vildsvin och således farlig att handskas med. —
— Jag är öfvertygad om att herr öfverjägmästaren håller er för det ni verkligen är, nämligen en god adelsman, — förklarade Bussy. Han vände sig nu till grefven och sade: — jag har fått i uppdrag att underrätta er om att hertigen af Anjou vill tala med er. —
— Med mig? — sade Monsoreau oroligt.
— Ja, med er, herr de Monsoreau, — sade Bussy.
