— 334 —
— Ers höghet hade ju aldrig för afsikt att drifva våldsgärningen till en sådan ytterlighet. —
— Nej, nej — visst inte! —
— Och detta urskuldar er fullkomligt. Diana de Méridors död var en olyckshändelse af det slag, som slumpen dagligen framkallar. —
— Och för öfrigt har ju döden nu svept denna tilldragelse i evig glömska, — sade hertigen med en genomborrande blick på Monsoreau. En dallring i hertigens röst kom öfverhofjägmästaren att plötsligt se upp och säga inom sig: — Det var inte samvetskval! — I nästa sekund sade han hastigt: — Får jag tala uppriktigt inför ers höghet? —
— Hvarför skulle ni inte göra det? — svarade hertigen högdraget.
— Det vet jag verkligen inte heller, — förklarade grefve de Monsoreau. — När man talar med en så intelligent och ädel furste, bör uppriktigheten vara samtalets grundval ända från början. —
— Hvad menar ni med det? —
— Att ers höghet inte har varit uppriktig mot mig. —
— Verkligen! — utbrast hertigen med ett gapskratt, som vittnade om ursinnig vrede.
— Jag vet hvad ers höghet egentligen ville säga mig, — förklarade Monsoreau ödmjukt.
— Nå, hvad var det då? —
— Ers höghet ville säga mig, att Diana de Méridor måhända inte är död, och att de, som inbilla sig vara hennes mördare, kunna spara sina samvetskval. —
— Ni har sannerligen behöft en rundlig tid för att komma med dessa tröstegrunder, herr de Monsoreau! Ni är på min ära en trofast tjänare! Ni vet att jag har varit dyster och sorgsen, att jag har haft pinsamma drömmar ända sedan den unga flickans död — och ni har låtit mig lefva under detta plågsamma betryck, fast ni kunnat lätta mitt lidande genom ett enda ord! Huru skall jag beteckna ett sådant uppförande, herr de Monsoreau? sporde hertigen med en stämma, hvars skarpa ton förebådade ett annalkande vredesutbrott.
— Ers höghets ord ljuda som en anklagelse, — stammade Monsoreau.
— Förrädare! — utbrast hertigen plötsligt och tog ett steg mot grefven, — jag anklagar dig och jag har skäl därtill! Du har bedragit mig — du har tagit ifrån mig denna kvinna, som jag älskade. —
Monsoreau blef ohyggligt blek, men han behöll sin lugna och nästan stolta hållning.
— Det är så, — sade han.
— Du förnekar det således inte, din usling! —
— Ers höghet borde besinna sig och ej tala så högt, — sade
