— 335 —
Monsoreau med samma fattning som förut. — Betänk, att ers höghet talar till en adelsman, som troget tjänar … —
Här afbröt hertigen honom med ett konvulsiviskt skratt.
— Som troget tjänar sin herre och kung! — ifyllde Monsoreau lugnt och med tonvikt på det sista ordet.
Hertigen såg förvirrad ut.
— Hvad menar du? mumlade han.
— Jag menar, — svarade herr de Monsoreau med mild stämma, — att om ers höghet vill vara så nådig och låta mig tala, så skall ers höghet snart inse, att jag har kunnat taga denna kvinna just därför att ni själf ville ha henne. —
Hertigen kände sig öfverväldigad af denna djärfhet, han svarade ej.
— Det är min ursäkt att jag hyste en lidelsefull kärlek till mademoiselle de Méridor, — fortsatte grefven.
— Jag älskade henne också! — utbrast hertigen med obeskriflig värdighet.
— Och ni är min herre — ja, det är sant, ers höghet! Men mademoiselle de Meéridor hyste ingen kärlek till er. —
— Älskade hon dig, måhända?
— Kanske, — mumlade Monsoreau.
— Du ljuger! Du vet, att du ljuger! Du har tagit henne med våld, alldeles som jag ville göra! Skillnaden mellan oss båda är den, att husbonden misslyckades där drängen hade framgång. Ty jag hade endast makten till mitt förfogande, men du betjänade dig af förräderi! —
— Jag älskade henne, ers höghet! —
— Det rör mig inte! —
— Ers höghet — betänk … —
