— 337 —
Monsoreau hade uttalat dessa fruktansvärda ord långsamt och med stigande eftertryck. Hans ögon lyste med extatisk glans.
Hertigen af Anjou bleknade. Han tog ett steg tillbaka, drog häftigt fram det tunga draperiet för kabinettets dörr och fattade sedan Monsoreaus hand, stammande:
— Godt, herr grefve! Framför er bön, men saktare — jag hör!
— Jag skall tala med den ödmjukhet, som anstår ers höghets allra ödmjukaste tjänare! — förklarade Monsoreau, som med ens återfått sitt lugn.
Hertigen gjorde långsamt en tur omkring det stora rummet och tittade bakom draperier och väggbonader om och om igen. Han tycktes aldrig kunna bli öfvertygad om att Monsoreaus ord icke hade blifvit hörda af lyssnare.
— Nå, hvad ville ni säga? — frågade han slutligen.
— Att den olyckliga kärleken bär hela skulden, ers höghet! Det är den mäktigaste af alla passioner. Jag var naturligtvis inte herre öfver mig själf, då jag kunde förgäta, att ers höghet hade kastat sina ögon på Diana. —
— Det var ett svart förräderi, — förklarade hertigen.
— Öfverväldiga mig inte med edra förebråelser, ers höghet, utan hör mitt försvar! Jag såg er ung, rik och lycklig — kristenhetens förnämligaste furste. Ty det är ni. Mellan er och denna högsta värdighet står blott en skugga, som är lätt att förjaga. Nåväl! Jag såg in i er lysande framtid, och när jag jämförde den med den anspråkslösa lycka jag åtrådde, sade jag till mig själf: må fursten drömma sina strålande drömmar, försjunka i storslagna planer — detta är hans lott! Min är att vandra i skuggan. Han skall knappt märka min anspråkslösa tillvaro, knappt ge akt på att jag röfvar en pärla från hans kungliga diadem. —
— Herr grefve! stammade hertigen, mot sin vilja berusad af den glänsande framtidsmålningen.
— Förlåt mig, ers höghet!
Hertigen såg upp och hans blick föll på Bussys porträtt, som hängde på väggen — Bussy med sin stolta hållning och sin genomträngande blick, som tycktes mana till mod och ordhållighet.
— Nej, nej — jag kan inte förlåta er! sade hertigen. Gud är mitt vittne att det inte är för egen del jag är så sträng! Men en sörjande far kräfver tillbaka sin dotter — en kvinna, som ni tvingat att bli er hustru, ropar hämnd öfver er. Och en furstes första plikt är att öfva rättvisa.
— Men om detta är furstens första plikt, inföll Monsoreau, så är det kungens första plikt att visa erkänsla mot den han har att tacka för sin krona. Och …
