— 338 —
— Nåväl?
— Ni har mig att tacka för er krona, sire!
— Monsoreau! utbrast hertigen med ännu större förskräckelse än han förut hade visat. Monsoreau! Vill ni bli förrädare mot er kung sedan ni förut har varit förrädisk mot er furste?
— Jag håller mig till den som vill vara mitt stöd! förklarade Monsoreau med höjd röst.
— Olycklige!
Hertigen betraktade åter Bussys porträtt.
— Jag kan inte! stammade han, Ni är själf adelsman, Monsoreau och ni måste förstå, att jag inte kan gilla hvad ni gjort.
— Hvarför inte?
— Därför att ert dåd är ovärdigt både er och mig. Afstå från Diana! Gör denna uppoffring för min skull, min käre grefve — och jag svär, att jag skall ge er allt hvad ni eljest kan begära i ersättning därför.
— Ers höghet älskar således ännu Diana de Méridor? frågade Monsoreau likblek af svartsjuka.
— Nej, nej — det svär jag er!
— Hvad kan då vara i vägen? Hon är min hustru. Är jag inte en fullgod adelsman? Har någon rättighet att blanda sig i mitt privata lif?
— Hon älskar er inte!
— Hvad har det att betyda?
— Gör det för min skull, Monsoreau …
— Jag kan inte …
— Men då — då … stammade hertigen, bragt i yttersta trångmål, då måste jag …
— Betänk er väl, sire!
Denna titel framlockade ångestsvett i hertigens panna. Han torkade bort den med näsduken.
— Vill ni ange mig?
— Ja, ers majestät! Jag förråder er för den furste ni har störtat från tronen. Ty om min nye härskare angriper min ära, så skall jag återvända till den förre.
— Det är skändligt!
— Skändligt, men sant. Jag är tillräckligt förälskad för att kunna begå en skändlighet.
— Det är lågt!
— Ja, ers majestät. Men jag är tillräckligt förälskad för att kunna begå en låghet.
Hertigen gjorde en häftig rörelse, men Monsoreau hejdade honom med en blick och ett småleende.
