— 16 —
— Nej, det går inte heller för sig. Jag har ett rendez-vous i ett mystiskt hus i Faubourg-Saint-Antoine.
— Åh! utbrast d'Epernon. Kanske drottning Margot vistas inkognito i Paris? Ty vi ha hört, att ni har tagit arf efter La Mole!
— Ja! Men sedan någon tid har jag afstått från arfvet. Det är fråga om en helt annan person.
— Och denna person väntar er vid rue de Faubourg-Saint-Antoine? frågade d'O.
— Alldeles. Vill ni ge mig ett råd, herr Quélus?
— Det går an! Jag är visserligen inte advokat, men jag smickrar mig ändå med att ej ge alltför dåliga råd. Isynnerhet inte åt mina vänner.
— Det påstås, att gatorna i Paris äro ganska osäkra. Faubourg-Saint-Antoine ligger tämligen afsides. Hvilken väg råder ni mig att gå?
— Åh! sade Quélus, i ert ställe skulle jag låta föra mig öfver floden vid Pré-aux-Clercs, gå i land vid hörntornet, följa kajen till Grand-Châtelet och bege mig till Faubourg-Saint-Antoine öfver rue de la Tixanderie. Sedan ni väl passerat rue Saint-Antoine och om ni kommit förbi hôtel des Tournelles utan någon risk, är det mycket troligt att ni lyckligt och väl anländer till det mystiska huset, som ni nyss nämnde.
— Jag tackar för upplysningen! sade Bussy. Marschrouten var ju: Pré-aux-Clercs, hörntornet, kajen till Grand-Châtelet, rue de la Tixanderie och rue Saint-Antoine! Jag skall följa den noggrant, det kan ni vara lugn för.
Han bugade sig och gick, ufider det han med hög röst sade till Balzac d'Entragues:
— De där människorna kommer man ingen vart med. Låt oss gå! Livarot och Ribeirac skrattade och följde efter Bussy och d'Entragues, som aflägsnade sig, men flera gånger vände sig om under vägen.
Gunstlingarna förhöllo sig lugna. De tycktes ha fattat ett bestämdt beslut att ingenting förstå.
Då Bussy gick genom den sista salongen, där fru de Saint-Luc uppehöll sig och med ögonen ständigt följde sin man, gaf Saint-Luc henne en vink, som hon med äkta kvinnlig instinkt genast uppfattade. Hon skyndade sig att träda i vägen för Bussy.
— Åh, herr de Bussy, sade hon, jag har hört talas så mycket om en sonett, som ni har skrifvit …
— Mot kungen? frågade Bussy.
— Nej, till drottningens ära. Å, var så snäll och läs upp den för mig!
— Gärna, madame de Saint-Luc, sade Bussy. Han bjöd henne armen och förde henne med sig, under det att han läste upp sin sonett.
