— 341 —
till Chicot, som numera bebodde det rum, i hvilket Saint-Luc och hans hustru en gång hade varit inhysta.
Narren låg och sof och snarkade öfverljudt.
Henri drog honom flera gånger i armen utan att lyckas få honom vaken.
Slutligen ropade kungen på honom med hög röst, och nu öppnade Chicot sina ögon.
— Chicot! upprepade Henri.
— Hvad är det om? frågade narren.
— Hur kan du sofva då din kung vakar, min vän?
— Har hans majestät kanske fått ondt i magen? utbrast Chicot, låtsande som om han ej kände igen kungen.
— Det är ju jag, min vän! sade Henri,
— Hvilken jag?
— Henri!
— Du åt bestämdt för mycket beckasin i går kväll, min son! Och det fastän jag varnade dig! Och det var på samma sätt med kräftpastejerna också.
— Nej, dem smakade jag knappt.
— Då är du kanske förgiftad. Du är alldeles vådligt hvit i ansiktet, Henri lille.
— Det är ju min mask! sade kungen.
— Är du kanske inte sjuk alls?
— Nej!
— Men hvarför i all världen kommer du då och väcker mig?
— Därför att jag inte kan sofva för bekymmer.
— Har du bekymmer?
— Många!
— Så mycket bättre!
— Hvad säger du?
— Ty det leder till eftertanke. Och du bör besinna, att man inte kommer och väcker en hederlig människa klockan två på natten, såvida man inte vill ge honom en present. Har du kanske någonting med dig åt mig?
— Nej, Chicot. Jag kommer för att prata med dig.
— Det är inte nog.
— Chicot! I går kväll kom herr de Morvilliers hit till hofvet.
— Det är fasligt hvad du tar emot mycket dåligt folk, Henri! Nå hvad ville han?
— Han begärde konselj i morgon.
— Det är en man som förstår sig på att lefva! Han bär sig inte åt som du, som helt oförberedt kommer in till folk klockan två på natten.
