— 342 —
— Men hvad tror du han kan ha att säga mig, Chicot?
— Huru! Olycklige! Är det för att fråga det som du har väckt mig?
— Chicot, min vän, du vet att herr de Morvilliers har åtskilligt med polisen att göra?
— Nej, så sannerligen jag det visste! förklarade Chicot.
— Vet du, jag tror, att herr de Morvilliers har ganska bra reda på hvad som händer.
— Att bara tänka på att jag skulle kunna sofva i stället för att ligga och höra på sådant där skräp! klagade narren.
— Tviflar du kanske på min kanslers vaksamhet? frågade Henri.
— Visst gör jag det, svarade Chicot, och därtill har jag mina randiga skäl.
— Hvilka då?
— Är du nöjd med ett?
— Ja, om det är giltigt.
— Och sedan lämnar du mig i fred?
— Det skall jag.
— Nå! En dag — nej, det var en kväll …
— Det betyder ingenting hvilketdera det var.
— Tvärtom! Det betyder rätt mycket. Allt nog, jag piskade upp dig en kväll på rue Froidmentel — du hade Quélus och Schomberg med dig …
— Slog du mig?
— Ja, jag klådde upp er alla tre.
— Och hvarför?
— Ni hade förfördelat min page — och ni fick stryk — och herr de Morvilliers har ingenting haft att förmäla om saken.
— Var det du, din skurk? Din eländige majestätsförbrytare!
— Det var jag, sade Chicot och gnuggade förnöjd sina händer. Tyckte du inte att jag gjorde det ordentligt?
— Förmätne usling!
— Du erkänner således att historien är sann?
— Jag skall låta prygla dig, Chicot!
— Det är inte fråga om det nu! Är historien sann eller ej?
— Du vet ju att det är sant.
— Och du skickade efter herr de Morvilliers dagen därpå?
— Ja, du var ju inne hos mig när han kom.
— Och du berättade för honom det ledsamma äfventyret — som hade händt en af dina vänner?
— Ja.
Och tillsade honom att försöka upptäcka den brottslige?
— Ja.
