— 349 —
— Det är verkligen en stor ära för oss att få se er här, min kusin — en mycket, mycket stor ära! —
Henri III brukade ofta upprepa sina ord, när det var någonting han ville dölja.
— En mycket stor ära! —— härmade Chicot så mästerligt, att man kunde tro att kungen hade sagt dessa ord om igen.
— Ni skämtar, sire, — sade hertigen. — Hur skulle mitt besök kunna vara någon ära för den, från hvilken all ära har sitt ursprung? —
— Ni är i alla händelser en god katolik, herr de Guise, — sade Henri. — Ni vet, att en sådan vid återkomsten från ett fälttåg alltid först besöker ett tempel och sedan sin kung. Frukta Gud och tjäna kungen, heter det ju. —
Hertigens rodnad blef en nyans mörkare. Kungen märkte det, ty han såg sin kusin rakt i ansiktet, medan han talade. En instinktlik ingifvelse kom honom att i nästa ögonblick betrakta hertigen af Anjou — och han såg, att denne var lika påfallande blek som hertigen af Guise var röd.
Han frapperades af sin upptäckt. I nästa sekund hade han antagit den älskvärda min och det sammetslena väsen, hvarunder han bättre än någon annan förstod att dölja sina klor.
— Det gläder mig i alla händelser, att ni så lyckligt undgått krigets faror, ehuru jag mycket väl vet, att ni aldrig har skytt att möta dem, min kusin. —
Hertigen bugade sig till tack.
— Jag ber er emellertid att inte leka alltför öfverdådigt med faror min kusin! Det vore verkligen mycket hårdt för oss att förlora er — vi latmaskar göra ju ingenting annat än sofva, äta, gå på jakt, finna upp nya moder eller uppsända böner för landets försvarare.
— Er fromhet är känd och erkänd, sire, — förklarade hertigen af Guise, — man vet, att inga nöjen kunna förmå er att glömma Guds ära och kyrkans intressen. Och det är just därför vi nu vända oss till er med det allra största förtroende, — tillade han.
— Din kusin har ett storartadt förtroende för dig, Henri, — sade Chicot, visande på hertigens följe, som aktningsfullt hade stannat utanför i galleriet. — En tredjedel står där utanför din dörr och två tredjedelar stå utanför porten. —
— Med förtroende? — upprepade Henri, — kommer ni inte alltid till mig med förtroende, min kusin? —
— Jag talar nu närmast med afseende på ett förslag, som jag har för afsikt att framställa.
— Aha! Ni har ett förslag att framställa? Nåväl, ni kan tala med största förtroende. Hvad är det ni vill föreslå? —
