— 351 —
— Flera millioner! utbrast Henri III på samma gång öfverraskad och förskräckt.
— Flera millioner! — upprepade Chicot. — En liten kontingent af missnöjda, som med lämplig skötsel kan ge ett ståtligt resultat! —
Nu tycktes hertigens af Guise tålamod vara slut. Han såg på Chicot med det djupaste förakt, bet ihop tänderna och tryckte sin högra fot hårdt mot golfvet, för att kunna låta bli att stampa med den. Ett par sekunder förgingo innan han förmådde göra våld på sin vrede och sade:
— Det förvånar mig, att ers majestät kan tillåta, att jag blir så ofta afbruten, då jag talar med ers majestät om så allvarliga saker. —
Chicot tycktes inse det befogade i hertigens anmärkning, ty han kastade ursinniga blickar omkring sig och skrek med dundrande stämma:
— Tyst, bara, tyst! Afbryt inte hans höghet hertigen! Annars skall man min själ få med mig att göra! —
— Flera millioner! — sade Henri ännu en gång. — Det är ju storartadt! Men när det finns så många katoliker i mitt rike — huru många äro då protestanterna?
— Fyra, — inföll Chicot till stor munterhet för kungens vänner, medan de väntande ute i förmaket högljudt knotade öfver narrens fräckhet.
Kungen vände sig långsamt mot dörren, hvarifrån knotet hördes. När Henri III så ville, kunde han inlägga mycken värdighet i sin blick. Det knotande sorlet upphörde genast.
Henri flyttade nu sin: blick till hertigen af Guise, utan att ändra en min, och sade:
— Säg mig, hvad det egentligen är ni vil? Till saken, herr de Guise!
— Jag önskar, att ers majestät måtte ge alla rättrogna katoliker ett afgörande bevis på att nitet för den sanna tron besjälar ers majestät i ännu högre grad än allt annat. Detta skulle också beröfva de missnöjda en förevändning att åter börja strid. — När jag nu talar om strid, vill jag erinra, att regenterna äro kallade att underhålla två slags krig — moraliska och politiska — krig mot idéer och krig mot människor. — De sistnämnda äro lättare att utkämpa, den fienden har kött och blod, människor äro sårbara och dödliga. Men tanken, ers majestät, tanken kan man inte hänga eller hugga hufvudet af. Tanken smyger omkring öfverallt, gömmer sig i själarnas djup och slår där kraftiga rötter, hvarifrån starka träd växa upp, högre och lifaktigare ju mer man försöker hejda dem i växten. Idéerna, ers majestät, äro kämpar som födas som dvärgar, och de kräfva den största påpasslighet, ty en idé som i går kröp för våra fötter, kan i morgon växa oss öfver
