— 353 —
XXXVII.
CASTOR OCH POLLUX.
När kungen bad sin bror stanna kvar, hade han på samma gång afskedat sina favoriter.
Hertigen af Anjou hade under hela den scen vi nyss skildrat lyckats bibehålla en obesvärad min. Han efterkom kung Henris önskan utan något slags tvekan, ty han visste ej, att kungen hade sett hans hemliga tecken till hertigen af Guise.
— Vet ni, min bror, — sade Henri, sedan han hade förvissat sig om att ingen mer än Chicot var inne hos dem, — jag är verkligen en lycklig människa! —
— Om så är, — sade hertigen, — så är denna lycka endast en rättvis belöning för ers majestäts stora förtjänster. —
Henri betraktade sin bror.
— Ja, jag är mycket lycklig, — upprepade han, — ty om stora idéer icke väckas hos mig själf, så vakna de hos min omgifning. Och det var verkligen en storslagen tanke, som min kusin af Guise nyss framlade. —
Hertigen bugade sig samtyckande.
Chicot öppnade sitt ena öga. Kanske hörde han icke så väl med slutna ögon — eller också behöfde han se kungens ansikte, för att förstå hans ord bättre.
— Att församla alla katoliker under samma fana — att väpna hela Frankrike från Calais till Languedor och från Bretagne till Bourgogne, så att armén alltid står färdig att marschera mot hvilken fiende som helst, utan att någon af landets fiender kan oroas af rustningarna — det är verkligen en briljant idé! —
— Ja, inte sant, min bror? — sade hertigen af Anjou, förtjust öfver att se kungen med så stor lätthet gå in på hans bundsförvants förslag.
— Jag känner ett behof att på det mest glänsande sätt belöna upphofsmannen till detta förslag. —
Chicot öppnade båda ögonen. Men han tillslöt dem genast igen, ty han hade på kungens ansikte upptäckt det nästan omärkliga leende, som endast han kände till. Och nu var han lugn.
— Ja, detta förslag måste belönas, — upprepade kungen, — och jag vill göra allt för den som har varit dess upphofsman. Är det verkligen hertigen af Guise, Francois, som har satt detta vackra verk i gång? Ty det är ju redan i gång, eller hur? —
