— 355 —
sitt lands förnämste skådespelare. — Och för honom måste jag göra någonting storartadt! Eller hvad säger du, Francois? —
— Sire, — sade hertigen, fullkomligt duperad af sin brors ord, — ni öfverdrifver er kusins förtjänst därvidlag. Han har fått idén i arf, som jag nyss sade, och en annan har dessutom varit honom en god hjälp i att odla den. —
— Hans bror kardinalen? —
— Han har nog hjälpt till, men det var inte honom jag menade. —
— Således herr de Mayenne? —
— Å, sire! Det är att tro honom om alldeles för mycket!
— Ni har rätt. Men hvem bör jag då egentligen tacka för min kusins idé, Francois? —
— Mig, sire, — svarade hertigen.
— Er! — utbrast Henri «med en ton, som om han vore öfverväldigad af öfverraskning. Chicot öppnade åter ett öga.
Hertigen bugade sig.
— Huru! — utbrast Henri. — Medan jag såg hela världen sammangadda sig mot mig — då predikanterna fördömde mina laster, prästerna skickade ut nidskrifter om mina löjligheter och mina vänner skrattade åt min svaghet — medan situationen blef så outhärdlig, att jag magrade och blef gråhårig, fick ni en sådan idé, Francois — ni, som jag inte alltid ansett för min vän (människan är svag och kungar äro förblindade) — å, Francois hvad jag har varit brottslig! —
Henri fällde tårar af rörelse och räckte handen till sin bror.
Chicot öppnade båda ögonen.
— Här se vi i sanning en stor idés triumf! — fortfor kungen. — Förut har jag hvarken kunnat ta upp skatter eller skrifva ut trupper utan ett allmänt skri af missnöje. Jag har hvarken kunnat promenera, sofva eller hysa vekare känslor utan att man skrattat åt mig. Men så kommer hertigen af Guise — eller rättare sagdt, ni, min bror — med denna stora tanke, som på en gång skänker mig både armé, pengar, vänner och hvila! Men för att detta lyckliga tillstånd skall bli varaktigt, min bror, är en sak nödvändig … —
— Hvad då? —
— Min kusin talade nyss om att någon måste bli chef för den stora rörelsen. —
— Det är alldeles nödvändigt. —
— Och ni förstår nog, Francois, att ingen af mina gunstiingar vore lämplig för ett sådant uppdrag. Quélus är en tapper ung man, men han är ständigt upptagen af kärleksäfventyr. Maugiron är tapper, men han är också fåfäng och tänker bara på sin toalett. Schomberg är tapper, men inte särdeles djupsinnig. D'Epernon är tapper, men en skrymtare,
