— 357 —
— Nåväl! Förstår ni då ej, min bror? sade hertigen.
Kungen betraktade honom som om ett täckelse hade fallit från hans ögon.
— Är det möjligt? utbrast han.
Francois böjde medgifvande på hufvudet.
— Nej, nej — ni skulle nog aldrig vilja åtaga er det, Francois! Värfvet är för svårt. Inte kan ni vilja sysselsätta er med att exercera borgare och revidera predikanternas föredrag! Inte vill ni uppträda som människoslaktare under bataljer på vår hufvudstads gator! Därtill fordras att, som hertigen af Guise, ha en bror till sin högra hand och en annan till sin vänstra. Svara mig, Francois! Skulle ni verkligen kunna göra er till en folkets man — ni, den förnämste vid vårt hof? Guds död! Man måste förändras bra mycket med åren, min bror!
— Om jag också skulle betänka mig på att svara ja för min egen skull — så skulle jag i alla händelser öfvervinna mina betänkligheter för er skull, sire!
— Förträfflige broder! utbrast Henri och torkade ur sitt öga en tår, som aldrig hade funnits till.
— Det skulle således inte misshaga er alltför mycket, sire, om jag åtar mig det värf, som ni hade ämnat åt Henri af Guise? sade hertigen.
— Misshaga mig! utropade Henri. Guds död — tvärtom — det gör mig alldeles förtjust! Ni har således också haft edra tankar på Ligan? Så mycket bättre, så mycket bättre! Jag är ju omgifven af idel snillrika män — det tycks, som om jag själf vore den största åsnan i mitt rike.
— Ers majestät skämtar!
— Jag? Gud bevare mig! Därtill är situationen alldeles för allvarlig. Jag skall säga er rent ut, Francois, att ni befriar mig från ett stort bekymmer. Och dessutom är jag rätt klen sedan en tid tillbaka, jag känner att mina själsförmögenheter aftaga. Det har också min läkare sagt. Men hvad gör det, när jag nu kan få begagna mig af er intelligens? Nå — jag skall således utnämna er till chef för Ligan?
Francois spratt till af glädje.
— Ers majestät hedrar mig oerhördt genom detta bevis på förtroende!
— Förtroende? Hvad behöfver jag frukta, då min kusin af Guise inte blir chef för Ligan? Kanske Ligan själf? Innebär den måhända någon fara för mig? Tala, min gode Francois — säg mig allt!
— Hvilken fråga, sire! stammade hertigen.
— Ja, jag är bra dåraktig! utbrast Henri. I så fall skulle väl inte min bror vilja bli chef för den — då han åtar sig chefskapet, är det naturligtvis ingen fara! Nej, nej, jag hyser intet misstroende alls.
