— 360 —
— Han väntar på mig.
— Hvar?
— Inne hos mig.
— Hos er? Men jag hörde ju folkets jubel när han lämnade Louvren.
— Ja, men sedan han hade gått ut genom stora porten, vände han om igen genom en sidoport. Det var hans skyldighet att först uppvakta ers majestät, men därnäst borde han uppvakta mig.
— Hvad jag är er tacksam för att ni håller på våra prerogativ, som jag ibland har den svagheten att förgäta! Farväl då så länge, Francois — låt se att ni arrangera saken i godo!
Hertigen tog kung Henris hand och böjde sig ned för att kyssa den.
— Hvad gör ni, Francois? Nej, kom i mina armar, till mitt bröst — där är er rätta plats!
De båda bröderna omfamnade hvarandra flera gånger, hvarefter hertigen af Anjou lämnade rådssalen och skyndade genom gallerierna till sina rum.
Han hade all möjlig möda att kunna lägga band på sin ytterliga glädje och belåtenhet.
När hertigen hade gått, skar kungen tänderna och stampade i golfvet af raseri. Han rusade genom den hemliga korridor, som ledde till Marguérites af Navarra forna rum, hvilka nu innehades af hertigen af Anjou, och befann sig snart i en liten tambur, där han med lätthet kunde lyssna till det samtal, som nu skulle äga rum mellan de båda hertigarna.
— För tusan — hvilken rörande familjescen! sade Chicot och satte sig upp med vidöppna ögon. Sannerligen kunde man inte tro sig se Castor och Pollux efter en halfårig skilsmässa!
XXXIX.
KUNG HENRI LYSSNAR OCH FÅR VETA SANNINGEN.
Henri III visste mycket väl, att det fanns högst få rum i Louvren, som icke voro så inrättade, att man från något håll kunde höra allt som sades därinne, till och med om dessa meddelanden skedde med låg röst. Hertigen af Anjou visste det också, men han var så fullkomligt duperad af Henris älskvärdhet, att han icke hade en tanke på detta viktiga faktum.
