— 362 —
tillit. Det skulle ju kunna hända, att Henri vill lämna chefskapet åt hertigen af Anjou, fastän han ej vill ge det åt hertigen af Guise?
— Aha! utbrast hertig Henri långdraget under det att hans ansikte betäcktes af en mörk rodnad.
— Seså, nu råka hundarna i slagsmål om benknotan, hviskade Chicot.
Men till de båda lyssnandes stora förvåning tillade hertigen af Guise med lugn och nästan glad stämma:
— Ers höghet är en skicklig diplomat, om det är ni som har utverkat detta!
— Det har jag, svarade Francois, men jag måste tillstå, att omständigheterna kommo mig till hjälp, och att jag begagnade mig af dem. Emellertid är ingenting ännu definitivt afgjordt, jag ville först tala med er.
— Hvarför det, ers höghet?
— Därför att jag ännu inte vet hvarthän allt detta skall leda.
— Jag vet det, jag, mumlade Chicot.
— Tyst, tyst — låt oss höra vidare, hviskade Henri.
— Nåväl, jag skall säga ers höghet — icke hvarthän alltsammans skall leda, ty det vet endast Gud, men hvartill det kan tjäna, förklarade hertigen af Guise. Ligan kan betraktas som en andra armé. Jag har
