— 366 —
Ligan offentligt, i hemlighet har den ju varit konstituerad för länge sedan. Man behöfde ditt tillstånd, det har du nu gifvit, och nu behöfver man inte smussla längre. Du ser att dina båda olycksöden — ty du har två stycken, du — inte förlora tiden.
— Således i afton! sade nu hertigen af Anjou.
— I afton! upprepade kung Henri sakta med bestämdhet.
— Hvad för slag? utbrast Chicot hviskande, ämnar du riskera att ge dig ut på stadens gator i kväll, Henri?
— Ja!
— Däri gör du orätt!
— Hvarför det?
— Akta dig för olyckshändelser!
— Var lugn! Jag går i godt sällskap. Följ med!
— Tror du kanske att jag är hugenott? Nej pass, min son — jag är god katolik och jag ämnar skrifva in mig i Ligan — inte en utan tio, ja hundra gånger!
De båda hertigarnas röster dogo bort.
— Säg mig en sak! sade kungen till Chicot. Hvad tänker du om allt detta?
— Jag tänker på att alla edra företrädare sväfvade i okunnighet om sina olycksöden. Henri II hade ingen aning om att döden skulle drabba honom genom hans öga — och lika litet misstänkte Francois II sitt öra, Antoine af Bourbon sin axel, Jeanne d'Albret sin näsa och Charles IX sin mun. Men ni har en stor fördel framför dem, mäster Henri — ni känner er bror, eller hvad?
— Det är sant, svarade Henri, och vid Gud skall man inte snart få erfara det.
XL.
EN AFTON I PARIS.
Det nuvarande Paris är sig tämligen likt vid alla festliga tillfällen — litet mer eller mindre buller, litet mer eller mindre folk, det är hela skillnaden. Men i forna dagar var det helt annat. Det var en vacker anblick att se dessa trånga gator mellan de med olika slags utbyggnader försedda husen myllra af otaliga människoskaror, som alla sträfvade åt samma håll, under det att de betraktade hvarandra, beundrade hvarandra eller hvisslade åt hvarandra. Kläder, vapen, språk, åtbörder, röst och gång varierade i oändlighet, och dessa skiljaktigheter gjorde taflan liffull och högst intressant.
