— 19 —
Henri af Valois. — Jag kommer, sire, tillade han högt. Jag är ers majestät så hängifven, att jag skall följa till världens ände, om ers majestät så befaller.
Nu följde buller och sorl, underdåniga bugningar och därefter en ljudlös tystnad, därför att man ville höra kungens afskedsord till bruden och hennes far. De voro synnerligen nådiga.
Hästarna stampade på gården, och facklornas sken kastade röda reflexer på fönstren, Slutligen hade allt hvad hofmän och bröllopsgäster hette försvunnit i natt och dimma.
Jeanne var ensam med sin kvinliga betjening. Hon gick in i sitt rum och knäföll framför bilden af ett helgon, som hon ägnade särskild dyrkan. Sedan befalde hon, att man skulle lämna henne i ro, och att förfriskningar skulle serveras vid hennes mans återkomst.
Herr de Brissac gjorde mer än så. Han skickade sex man att invänta brudgummen utanför Louvren och eskortera honom tillbaka. Men sedan de hade uppehållit sig där i två timmar, skickade de en af sina kamrater till marskalken med bud, att Louvrens alla portar voro stängda. Och innan den sista porten tillslöts, hade portvakten på deras fråga svarat:
— Det tjänar ingenting till att vänta här längre! Ingen kommer att lämna Louvren härefter i natt. Hans majestät har gått till hvila, och alla sofva i slottet.
Marskalken meddelade sin dotter detta budskap, och madame de Saint-Luc förklarade, att hon var alltför orolig för att gå till sängs. Hon skulle sitta uppe och vänta på sin man.
II.
HVARI DET VISAR SIG, ATT DET ICKE ALLTID ÄR DEN, SOM ÖPPNAR DÖRREN, SOM KOMMER IN.
Porte Saint-Antoine var ett slags stenhvalf, närmast liknande nutidens porte Saint-Denis och porte Saint-Martin. Men dess vänstra sida stod i omedelbar förbindelse med byggnaderna invid Bastiljen.
