— 370 —
kyrkan, för att få sina namn antecknade på de listor, som voro framlagda på altaret, kunde alltid försöka sin lycka vid värdshuset, och de som icke kunde komma fram där, hoppades på bättre tur i kyrkan.
Så snart La Hurières listor voro fullskrifna, hade han genast andra till hands, för att intet afbrott skulle behöfva inträda. Och han fortfor med sin lockande inbjudning, hänförd af stolthet öfver sin framgång och lycklig öfver sin hemliga förhoppning att nu ändtligen komma så högt i hertig Henris gunst, som han eftersträfvade.
Under det att namnteckningarna pågingo som lifligast, syntes en högväxt man bana sig väg genom hopen medelst åtskilliga knuffar och sparkar, och efter en stund befann han sig framför medhjälparen Croquentin.
Den nykomne tog pennan ur Croquentins hand, som nyss hade nedskrifvit en anspråkslös namnteckning, och på ett oskrifvet blad af listan satte han sin namnteckning — Chicot — med halftumshöga bokstäfver och omgifven af en hel labyrint af konstiga slängar. Därefter räckte han pennan till den som stod närmast bakom honom.
— Död och pina! Hvilken präktig stil! —
Chicot hade icke, som vi veta, velat följa kungen. Han föredrog att observera Ligan på egen hand.
Sedan Chicot hade fullgjort sitt värf hos medhjälparen Croquentin, gick han direkt till mäster La Hurière, Denne hade just med afund sneglat på den storståtliga namnteckningen på medhjälparens lista och lade genast sin egen framför Chicot. Narren tog pennan ur en ullhandlares hand och skref för andra gången sitt namn med hundra gånger konstrikare slängar än den första. Därefter frågade han La Hurière, om där inte fanns flera listor att skrifva på.
Men mäster La Hurière förstod ingalunda skämt, allra minst rörande en så viktig sak, han sneglade på Chicot och Chicot stirrade honom midt i ansiktet. La Hurière mumlade något om gudsförnekare och Chicot utbrast: — Fördömde skojare! — hvarpå La Hurière släppte listan, för att dra sitt svärd, och Chicot förde handen till sidan. Det hela skulle antagligen ha slutat med ett krakel, hvarvid La Hurière troligen hade dragit det kortaste strået, om icke Chicot i detsamma hade känt att någon nöp honom i armen. Han vände sig hastigt om och såg att det var kungen, klädd till simpel borgare och åtföljd af Quélus och Maugiron, förklädda på samma sätt och beväpnade med både bössor och värjor.
— Hvad vill det säga? Ett par goda katoliker som inte kunna hålla fred! Död och pina! Det är att ge dåligt exempel. —
— Var så god och håll med den som har rätt, min herre, — svarade Chicot, låtsande som han ej kände igen kungen. — Här står
