— 376 —
De båda männen gingo tätt utmed sädeshallen, och med hattarna djupt neddragna i pannan och kapporna uppdragna ända till öronen fortsatte de med raska, nästan militäriska steg bortåt rue de la Ferronnerie. Chicot fortfor att gå förut.
Vid hörnet af rue de la Ferronnerie stannade de båda männen på nytt och sågo sig om.
Under tiden fick Chicot försprång och hade hunnit ungefär till midten af gatan.
Där, midt framför ett gammalt hus, som tycktes vara fullkomligt fallfärdigt, höll en täckvagn, förspänd med två starka hästar. Chicot såg sig omkring och märkte, att kusken satt sofvande på kuskbocken, under det att en dam, som tycktes vara orolig, oupphörligt spejade ut genom vagnsfönstret. Chicot fick en ingifvelse, att vagnen väntade just på de båda männen. Han gick omkring åkdonet, och under skydd af den djupa skuggan från vagnen och det förfallna huset kröp han under en stor stenbänk, som tjänade till bord åt grönsaksmånglarna, hvilka två gånger i veckan bjödo ut sina varor vid rue de la Ferronnerie.
Han hade knappt hunnit gömma sig där, förrän han såg de båda männen gå förbi hästarna och sedan stanna framför dem.
Den ena af männen väckte upp kusken, som tycktes vara tämligen hårdsöfd, genom åtskilliga tillrop och vedermälen, som förrådde, att den talandes hemort var Gascogne. Den andre tycktes vara mera böjd att begagna käppen som väckningsmedel.
— Aha! Det är landsmän, kan jag höra! — tänkte Chicot. — Det var inte så underligt då, att han gaf Gorenflot en tillrättavisning för att han talade illa om gaskognarna. —
Den unga damen kände nu igen sina väntade följeslagare, och hon lutade sig hastigt ut genom den stora karossens dörröppning. Chicot såg henne ganska tydligt. Hon tycktes vara omkring tjugu eller tjugutvå år, var mycket vacker, mycket blond och mycket blek. Hon var tydligen ej riktigt frisk.
De båda männen gingo fram till henne och befunno sig således mellan vagnen och bänken, där Chicot låg gömd.
Den längste af de båda männen fattade damens lilla hvita hand, som hon räckte honom. Han satte upp sin fot på vagnssteget och stödde båda armbågarna i fönsteröppningen.
— Nå, min lilla älskling, — sade han, — hur är det med dig? —
Damen skakade på hufvudet med ett sorgset leende och visade på sin luktflaska.
— Har du nu hållit på att svimma igen? Ventre-saint-gris! Hvad jag skulle vara förargad öfver att du kan vara sjuk, min älskling, om ditt illamående inte vore mitt eget fel! —
— Men hvarför släpar ni också madame med er till Paris? —
