— 20 —
Den fria platsen till höger, mellan porthvalvet och hôtel de Bretagne, var rymlig, mörk och smutsig, men denna plan beträddes sällan om dagen och låg fullkomligt öde vid mörkrets inbrott. Nattliga vandrare tycktes hellre ta sin väg närmare fästningen, ty under denna tid, då osäkerheten på gatorna var stor och lömska öfverfall långt ifrån sällsynta, medförde det ett slags lugn att hålla sig i fängelsevaktens närhet. Han kunde visserligen icke göra annat än skrika på hjälp, men redan detta skrämde missdådare på flykten.
Naturligtsvis manade mörka vinterkvällar till ännu större försiktighet än sommarnätterna.
Den natt, då de händelser tilldrogo sig, som vi redan ha berättat, var emellertid så kall, så mulen och mörk, att ingen förbigående skulle ha kunnat upptäcka den lycklige skiltvakten bakom fästningen murverk, lika litet som skiltvakten kunde urskilja förbigående.
Mitt emot porte Saint-Antoine, inåt staden till, fans intet hus, utan endast långa murar. Murarna till höger hörde till Saint-Paulskyrkan, de till vänster hörde till hôtel des Tournelles. Vid yttersta ändan af hotellets område, invid rue Saint-Catherine, bildade muren den inskjutande vrå, för hvilken Saint-Luc hade varnat Bussy.
Därbortom låg kvarteret mellan rue de Jouy och rue Saint-Antoine. Midt för sistnämda långa gata låg på den tiden rue des Billettes och kyrkan Saint-Catherine.
Icke en enda gaslykta fanns i hela denna del af det gamla Paris. Under de nätter, då månen sörjde för upplysningen, såg man Bastiiljens väldiga, dystra och majestätiska massa resa sig mot himmelns azur, men då mörker rådde, kunde man endast urskilja fängelsets läge gerom de djupare skuggor, som i dess närhet brottades med det svaga ljusskenet från ett eller annat fönster.
Natten hade börjat med ganska stark frost, som sedermera skulle efterföljas af ett ymnigt snöfall, och inga steg hade hörts knarra på den väg, som vi förut sagt att försiktiga nattvandrare brukade taga. Däremot skulle ett öfvadt öga i prånget vid muren tillhörande hôtel des Tournelles kunnat upptäcka flera mörka skuggor, som rörde sig tillräckligt för att förråda att det var några stackars satar, hvilka voro ifriga att bevara sin kroppsvärme, som reducerades allt mer och mer under den stillhet, hvartill de försiktigt hade dömt sig sjelfva under väntan på någonting, som skulle komma.
Fängelsets skiltvakt kunde emellertid ingenting se för mörkrets skull, och lika litet kunde han höra det samtal, som med ytterligt låg röst fördes af de mörka skuggorna. Detta samtal saknade likväl icke ett visst intresse.
— Den fördömde Bussy hade i alla fall rätt, knotade en af skug-
