Den här sidan har korrekturlästs

— 381 —

Han spanade antagligen något sammanhang mellan munkens historia och Nicolas Davids märkvärdiga tystnad.

Gatan var full af folk. En mängd adliga medlemmar af Ligan hade bundit sina hästar vid ett slags rundmur, inrättad för detta ändamål, någonting som ofta förekom på Paris’ gator vid denna tidpunkt. Chicot gömde sig invid rundmuren och ansträngde sina öron till det yttersta för att kunna höra hvad som föregick.

Gatan var full af folk.

Där satt Gorenflot och vaggade af och an på sin åsna, från hvars rygg han oupphörligt trillade ned, men lika ofta hjälptes upp igen af de kringstående. Han skrek och gestikulerade, och hickade och stammade, och spädde allt som oftast på sitt rus med nya bägare vin, som hertigen och Monsoreau rekvirerade för hans räkning. Orden kommo nu endast stötvis öfver munkens läppar, men han fortfor ändå olyckligtvis att orera om sin resa, och hertigen och öfverhofjägmästaren skulle nog dra sina slutsatser af hans tal.

Detta oroade Chicot bra mycket mer, än att kungen af Navarra var i Paris. Han motsåg med fasa det ögonblick, då Gorenflot skulle nämna hans namn, ty en sådan upplysning skulle vara alltför värdefull för den olycksalige fyllbultens båda intresserade åhörare. Chicot förstod,