— 15 —
— Ser ni den där lilla kyrkan? — frågade Rémy. — Har den inte ett utomordentligt vackert läge, med fasaden utåt gatan och baksidan inåt allmänna trädgården? Jag vill slå vad, att ni aldrig har lagt märke till den förut?
— Det har jag verkligen inte, — svarade Bussy.
Han var icke den ende af hufvudstadens kavaljerer, som aldrig hade varit inne i den lilla kyrkan Sainte-Marie-l'Égyptienne.
— Nåväl, då tycker jag, att vi äfven böra bese denna kyrkas inre — jag undrar hvad ni skall tycka om fönstren i kyrkans skepp, — sade doktor Rémy tankfullt.
Bussy betraktade sin ledsagare med den största förvåning. Men kring den unge kirurgens läppar lekte ett så gladt leende, att Bussy genast förstod, att det icke allenast var för att betrakta kyrkfönstren, de hade kommit dit.
I kyrkan fanns äfven mycket annat att se, ty den var upplyst och där hölls gudstjänst. Där fanns dessa naiva väggmålningar från sextonde seklet, som ännu finnas kvar i våra dagars Italien, tack vare detta lands vackra klimat, men som hos oss blifvit förstörda af fukt och vandalism. Hela den egyptiska Marias lif var här återgifvet i en serie af målningar, som utförts på befallning af kung François I.
Bussy och Rémy hade stannat framför en af dessa målningar, och kirurgen tycktes betrakta den med synnerlig uppmärksamhet.
— Tror du, att du skall väcka anakoretiska tankar hos mig genom dessa konstprodukter? — sade Bussy. — I så fall bedrar du dig. Men jag antar, att du har haft ett annat ändamål med att föra mig hit, än att låta mig beundra den heliga Marias knäskålar.
— Visst inte! — förklarade Rémy.
— I så fall har jag nu sett nog. Låt oss gå!
— Tålamod! Gudstjänsten är strax slut. Om vi gå ut redan nu, skulle vi störa församlingens andakt.
Rémy höll Byssy tillbaka med mildt våld.
— Seså, nu gå alla de andra! Då finns ju intet som hindrar oss att göra som de, — sade Bussy.
Han gick mot dörren med samma likgiltiga och förströdda min som han haft under hela promenaden.
— Ämnar ni gå utan att doppa edra fingrar i vigvattnet? — utbrast Rémy hastigt. — Hvar har ni edra tänkar?
— Bussy lydde uppmaningen så mekaniskt som ett barn. Han gick fram till pelaren, där vigvattenskålen hade sin plats.
I detsamma gjorde Rémy ett hemligt tecken till en ung kvinna i närheten, som genast skyndade att gå fram till samma pelare som Bussy. Då denne sträckte fram sin hand mot skålen, doppades en något tjock och röd kvinnohand på samma gång i vigvattnet.
