— 16 —
Bussy lyfte sin blick från kvinnans hand till hennes ansikte — och i nästa sekund bleknade han och tog hastigt ett steg tillbaka, ty handen tillhörde Dianas kammarjungfru Gertrude.
Bussy stod kvar med utsträckta fingrar utan att göra korstecknet, medan Gertrudes högväxta gestalt efter en lätt bugning försvann genom utgången.
Ett par steg efter Gertrude, hvars kraftiga armbågar banade väg genom trängseln, kom en dam, omsorgsfullt insvept i en kappa af siden. Och denna dams ungdomliga och eleganta gestalt, hennes vackra fötter och graciösa rörelser kunde ej jämföras med någon annans i hela vida världen!
Rémy sade icke ett ord, men han gaf sin följeslagare en betydelsefull blick. Och nu förstod Bussy ändtligen, hvarför den unge kirurgen hade tagit honom med till rue Sainte-Marie-l'Egyptienne och i kyrkan.
Bussy följde efter damen och Rémy följde efter Bussy.
Deras vandring skulle egentligen ha förefallit rätt löjlig, emedan alla fyra höllo sig på ungefär lika långt afstånd från hvarandra, men den sorgsna blekhet, som präglade två af deltagarnas ansikten, uteslöt hvarje tanke på ett skämtsamt upptåg.
Gertrude gick stadigt i spetsen. Hon vek vid ett hörn in på rue Montmartre och efter att ha gått några steg på denna gata, tog hon plötsligt af åt höger in i en gränd, där det fanns en port.
Bussy stannade tveksamt.
— Vill ni, att jag skall trampa er på hälarna, herr grefve? — frågade Rémy.
Bussy fortsatte att gå framåt.
Gertrude tog upp en nyckel ur fickan, öppnade porten och stannade, medan hennes matmor gick förbi henne utan att vända på hufvudet.
Rémy växlade ett par ord med kammarjungfrun, hvarefter hon drog sig undan och lät Bussy gå in genom porten. Sist gingo också han och Gertrude in och stängde porten efter sig, hvarefter gränden låg fullkomligt öde.
Klockan var half åtta på kvällen, och man var i början af maj. Bladknopparna började spricka ut i den ljumma vårluften.
Bussy såg sig omkring. Han befann sig i en liten trädgård, omgifven af ovanligt höga murar, öfvervuxna af vilda vinrankor och murgröna, som nyss hade börjat skjuta nya skott, hvilka utsände en doft af frisk grönska i den härliga vårkvällen.
Kaprifolium och syrener voro älven färdiga att slå. ut. Och all denna doft, denna härlighet och friskhet öfverväldigade så den unge adelsmannens ännu icke fullt feberfria hjärna, att han tyckte, att alltsammans endast kunde tillskrifvas den älskades närhet.
På en bänk i en liten berså af jasmin och clematis tätt invid kyrko-
