— 22 —
Rémy kom lagom för att hindra honom från att falla. Han tog emot honom i sina armar och förmådde honom att sätta sig på den lilla bänken, som Diana nyss hade lämnat.
III.
D'ÉPERNON FÅR SIN JACKA SÖNDERRIFVEN OCH SCHOMBERG BLIR FÄRGAD BLÅ.
Under det att mäster La Hurière samlade namnteckningar på sina listor, medan Chicot inhyste Gorenflot på Corne-d'Abondance och Bussy fick nytt lif i den lilla trädgården, så full af blomsterdoft, af fågelsång och kärlek, hade kung Henri återvändt till Louvren, åtföljd af Maugiron och Quélus. Kungen var dyster efter allt hvad han hade hört och sett på stadens gator, han var uppretad öfver de tal, han hade hört i kyrkorna och ursinnig öfver de hemlighetsfulla vördnadsbetygelser, som han hade sett ägnas hertigen af Anjou, hvilken tätt framför honom hade passerat rue Saint-Honoré i sällskap med hertigen af Guise och herr de Mayenne samt åtföljd af en mängd adelsmän, som tycktes stå under något slags befäl af öfverhofjägmästaren herr de Monsoreau.
Kungen hade, som vanligt, gått ut tillsammans med sina fyra gunstlingar. Men de hade ej hunnit långt, förrän Schomberg och d'Épernon, tröttnande på kungens mulna uppsyn och längtande efter de lustiga äfventyr, som de med säkerhet kunde vänta sig i det myllrande vimlet, begagnade sig af första tillfälle att försvinna vid hörnet af en tvärgata.
De båda desertörerna hade icke gått hundra steg förrän de hade funnit hvad de sökte. D'Épernon hade bakifrån stuckit sin käpp mellan benen på en springande borgare, som i följd däraf föll framstupa under en ström af svordomar, och Schomberg hade lyft hufvudbonaden af en kvinna, som han trodde vara gammal och ful, men som tvärtom var ung och vacker.
De äfventyrslystna unga adelsmännen hade emellertid ej valt rätta ögonblicket för sitt skämt med de goda parisarna, som vanligen voro så tåliga. På hufvudstadens gator sjöd denna afton den feberaktiga upprorslust, som emellanåt helt plötsligt uppträder inom hufvudstädernas hank och stör. Den omkullslagne borgaren hade rest sig skrikaride: — Ned med kättarna! — och kvinnan skrek: — Ned med kungens smekungar! — hvilket var bra mycket värre. Och hennes man — en färgare — tussade sina lärlingar mot Schomberg.
Schomberg var tapper, han stod kvar, svarade i hög ton och förde handen till värjan. —
