— 23 —
— Hans höghet hertigen af Anjou! utropade han.
— Hans höghet hertigen af Anjou, upprepade de andra.
— Nå, min herre! återtog François skälfvande af raseri. Ha ni ännu lust att skrika: Det gäller lifvet?
— Det var endast ett skämt, ers höghet, stammade d'Épernon. Förlåt oss!
— Ers höghet, sade nu d'O i sin tur, vi hade verkligen inte den ringaste tanke på att vi skulle kunna träffa er här i stadens utkanter — i detta eländiga kvarter.
— Ett skämt! sade François, utan att ens göra d'O den äran att svara honom. Ni har ett besynnerligt sätt att skämta, herr d'Epernon. Men om det inte var mig ert skämt gällde, hvem är det då?
— Ers höghet, sade Schomberg vördnadsfullt, vi ha sett Saint-Luc gå ut från hôtel Montmorency och bege sig åt det här hållet. Detta föreföll oss så besynnerligt, att vi nödvändigt ville förvissa oss om hvad som kunnat förmå en nygift man att lämna sin hustru ensam själfva bröllopsnatten.
Denna förklaring var icke illa funnen, ty det var sannolikt att hertigen af Anjou följande dag skulle få veta, att Saint-Luc icke hade tillbragt natten i hôtel Montmorency, och denna nyhet skulle då bekräfta Schombergs utsago.
— Herr de Saint-Luc? Och ni tog mig för herr de Saint-Luc, mina herrar?
— Ja, ers höghet! svarade de fem i korus.
— Men hur är det möjligt att begå ett sådant misstag? sade hertigen af Anjou. Herr de Saint-Luc är hufvudet längre än jag.
— Det är visserligen sant, ers höghet, sade Quélus, men han har däremot alldeles samma figur som herr d'Aurilly, hvilken har den äran att vara ers höghet följaktig.
— Natten är dessutom ovanligt mörk, ers höghet, sade Maugiron.
— Och när vi sågo honom sätta nyckeln i låset, trodde vi, att han var den förnämste af er båda, mumlade d'O.
— I alla händelser kan ers höghet väl aldrig hysa den tanken, att det hos oss fanns en skymt af dåliga anslag mot ers höghets person, eller någon önskan att störa ers höghet i sina nöjen, sade Quélus.
Under detta samtal hade François småningom utfört en skicklig strategisk manöver. Han hade aflägsnat sig från dörren steg för steg, åtföljd af d'Aurilly — hans lutspelare och vanliga följeslagare under nattliga utflykter — och han befann sig nu på ett tillräckligt stort afstånd från huset, för att ej kunna kännas igen bland de öfriga.
— Mina nöjen, upprepade han med bitterhet, och hvad kommer er att tro, att jag här söker några nöjen?
— Å, ers höghet, af hvad orsak ers höghet än må ha kommit hit, förlåt oss! bad Quélus. Vi skola genast aflägsna oss härifrån.
