— 31 —
höghet hertigen, tänkte han, då de gingo förbi ingången till hertigens våning.
Men det fanns ingen möjlighet för honom att ge hertigen en vink att vara på sin vakt. Quélus och Schomberg höllo sig så ihärdigt på hvar sin sida om öfverhofjägmästaren, att han trodde, att de båda adelsmännen hade hemliga order att hålla honom fången. Först då han befann sig utanför slottsporten och hörde den stängas bakom sig, insåg han, att dessa misstankar voro ogrundade.
Efter tio minuters förlopp voro Schomberg och Quélus tillbaka hos kungen.
— Följ mig nu, ni fyra! sade Henri III, men var tysta!
— Hvart gå vi, sire? frågade d'Épernon, som alltid var försiktig.
— Den, som går med, får se hvart det bär, svarade kungen.
— Så framåt! sade alla fyra i korus.
De gjorde sig i ordning att följa sin kunglige herre, som gick före dem med lykta i hand genom den hemliga korridor, hvilken vi redan känna till.
En af hertigens kammartjänare vakade i korridoren, men innan han hann ge ett ljud ifrån sig för att varsko sin herre, hade Henri fattat honom i armen och befallt honom vara tyst, hvarefter han öfverlämnade honom åt sina följeslagare, hvilka ofördröjligen stängde in honom i ett väggkontor.
Och nu öppnade kungen själf dörren till det rum, där hertigen af Anjou låg.
Hertigen hade nyss gått till sängs och låg ännu försänkt i vakna drömmar, som smekte hans fåfänga och hans ärelystnad och hade framkallats af aftonens tilldragelser. Han hade hört sitt namn nämnas med jubel och kungens med förakt. Ledsagad af hertigen af Guise, hade han sett stadens befolkning bringa honom sin varma hyllning, under det att kungens kavaljerer hade blifvit mötta med hån och förolämpningar. Aldrig under hela sin på hemliga komplotter och smygande intriger rika bana hade han stått så högt i folkets gunst som nu och aldrig förut hade hans förhoppningar varit så djärfva.
Han hade just lagt ifrån sig ett bref från hertigen af Guise, hvilket herr de Monsoreau hade lämnat honom och hvari han uppmanades att för all del icke underlåta att infinna sig vid kungens morgonkur följande dag.
Uppmaningen var egentligen öfverflödig. Hertigen af Anjou hade gifvit sig själf ett löfte att icke försumma att ta vara på sin triumf.
Men hans öfverraskning var stor, då han såg dörren till den hemliga gången öppnas, och denna känsla öfvergick till den största förskräckelse, då han såg hvem det var som hade öppnat den.
Henri gaf tecken åt sina följeslagare att stanna vid dörren och gick
