— 34 —
— Sire skulle ni kunna handla så mot er bror?
Men Henri förstod hans tanke och ställde sig i vägen för honom.
— Inte mot min bror, svarade han, men mot min värste fiende! Inte mot min bror, men mot hertigen af Anjou, som hela kvällen har sprungit omkring gatorna som svans åt hertigen af Guise! Mot hertig Francois, som försöker att dölja för sin kung ett bref från en eller annan af sina medbrottslingar — herrarna af Guise.
— Den gången är ers majestät illa underrättad!
— Jag säger er, att jag såg och igenkände Guisernas sigill — de tre famösa lothringska trastarna, som så gärna vilja åt de franska liljorna. Ge mig brefvet, eller …
Henri tog ett steg mot hertigen och lade sin hand tungt på hans skuldra.
Så snart hertigen kände kungens hand på sin axel och på samma gång lade märke till de fyra gunstlingarnas hotande miner, föll han på knä och skrek:
— Hjälp! Hjälp! Min bror vill mörda mig!
Dessa ord uttalades med den djupaste förskräckelse, och de släckte plötsligt kung Henris vrede, just därför att de bevisade, att hertigen ansåg denna större än den verkligen var. Henri III betänkte, att Francois verkligen hade skäl att frukta att bli mördad, och att ett sådant mord vore ett brodermord. Han genomilades af en rysning vid tanken på att brodermord nästan hade blifvit en tradition inom hans ätt, öfver hvilken en förbannelse tycktes hvila och som synbarligen var bestämd att dö ut.
— Nej, ni bedrar er, förklarade Henri. Kungen vill er ingenting ondt af den art ni förmodar! Men erkänn att ni är besegrad! Ni bör veta, att det är kungen som har makten och om ni förut har varit okunnig därom, så vet ni det nu. Nå väl! Erkänn det nu med hög röst inför dessa vittnen!
— Ja, jag erkänner det inför er och hela världen! utropade hertigen.
— Godt! Ge nu hit brefvet … Ty kungen befaller er att lämna det.
Hertigen af Anjou lät brefvet falla till golfvet.
Kungen tog upp det, vek ihop det och stoppade det på sig utan att läsa det.
— Var det allt, sire? frågade hertigen med en lömsk blick.
— Nej, Monsieur, sade Henri. Till straff för er upproriskhet, som lyckligtvis inte har haft några ledsamma följder, måste ni stanna här inom fyra väggar ända tills alla mina misstankar gent emot er ha blifvit fullständigt skingrade. Här har ni allt som behöfs för er komfort, detta rum liknar ju ej något fängelse, men ni stannar här! Ni blir ej utan sällskap, åtminstone på afstånd, ty för i natt skola dessa fyra herrar hålla vakt utanför er dörr. I morgon få de aflösas af schweizare.
