— 36 —
— Så mycket bättre! förklarade Schomberg.
— Hur så?
— Därför att ers majestät i så fall kanske låter oss sköta saken efter behag.
— Vi få se! sade kungen. Emellertid anförtror jag nu min bror åt er. Under denna natt, då ni ha den äran att stå på post utanför hans dörr, skall han bemötas med allt det undseende, som man är skyldig en prins af blodet den främste i mitt kungarike näst jag själf.
— Var lugn, ers majestät! sade Quélus med en blick, som kom hertigen att rysa, var fullkomligt lugn — vi veta mycket väl hvad vi äro hans höghet skyldiga.
— Godt! Farväl, mina herrar! sade Henri.
— Ers majestät! utbrast hertigen, mera uppskrämd af kungens aflägsnande än af hans därvaro, är det verkligen allvar att jag är fånge! Mina vänner få inte besöka mig? Och jag får inte gå ut?
Han tänkte på morgondagen, då han så nödvändigt måste träffa hertigen af Guise; och då han tyckte sig läsa villrådighet i kungens ansikte, fortfor han:
— Låt mig åtminstone vara hos ers majestät — där är ju min rätta plats, och jag är fånge där såväl som på annat håll, till och med bättre bevakad där än annorstädes. Bevilja mig denna ynnest! Låt mig få vara hos ers majestät!
Kung Henri var färdig att bevilja sin brors begäran, som han ansåg fullkomligt ofarlig, då hans uppmärksamhet plötsligt fästes vid en lång och smidig gestalt nere vid dörren, som genom de lifligaste gester och grimaser i världen uttryckte sitt ogillande.
Det var Chicot som tecknade åt honom, att han skulle säga nej.
— Nej! sade kung Henri med bestämd ton till sin bror. Ni har det mycket bra här, och det är min vilja att ni stannar där ni är.
— Sire, flämtade hertigen bönfallande.
— När jag säger er, att kungen af Frankrike vill det, så bör detta vara nog, sade Henri med en högdragenhet, som fullkomligt förkrossade hertigen.
— Var det inte det jag har sagt? mumlade Chicot. Det är jag som är den egentlige kungen i Frankrike!
