— 37 —
V.
CHICOT PÅ BESÖK HOS BUSSY OCH HVAD DÄRAF FÖLJDE.
Följande dag vid niotiden på morgonen satt Bussy vid frukostbordet tillsammans med Rémy. De talade om gårdagens tilldragelser och Rémy försökte påminna sig de legender, som lågo till grund för freskerna i kyrkan Sainte-Marie l'Egyptienne.
— Såg du, att man höll på att doppa en adelsman i ett färgkar just då vi veko af in på rue Coquillière? Kände du igen honom? frågade plötsligt Bussy.
— Ja, herr grefve! Jag såg honom mycket väl och har sedan dess många gånger försökt påminna mig hans namn.
— Du kände således inte heller igen honom?
— Nej! Han var ju alldeles blå.
— Jag borde ha hjälpt honom, sade Bussy tankfullt, ty det är en plikt för adelsmän att bistå hvarandra mot slöddret. Men jag var så upptagen af andra tankar.
— Han kände emellertid mycket säkert igen oss, som hade vår vanliga hudfärg, förklarade Rémy. Jag tyckte mig se, att han rullade ursinnigt med ögonen och knöt händerna åt oss, när vi gingo förbi.
— Är du säker på det?
— Ja, nog är jag säker på den ursinniga blicken, men den knutna handen kan jag inte precis svara för, sade Rémy, som mycket väl kände Bussys retlighet.
— Då måste vi ta reda på hvem han är, Rémy! Jag kan inte låta en sådan skymf vara ohämnad.
— Vänta litet — å, nu vet jag bestämdt hvem han är!
— Hur kan du veta det?
— Jag hörde honom svära.
— Det skulle väl hvem som helst ha gjort i hans belägenhet!
— Men han svor på tyska — Gott verdamme! Det var Schomberg, förstås!
— Laga då dina salvor och bandage i ordning, min gosse!
— Hvarför det?
— Därför att antingen han eller jag snart kommer att behöfva dem.
— Ni måtte väl ej vara så galen och låta döda er nu, då ni är så frisk och så lycklig! sade doktor Rémy med en betydelsefull blinkning.
— Å, du vet inte hvad det ligger för en njutning i att sätta sitt
