— 49 —
— Men hur kommer det sig, att ni har valt denna märkvärdiga plats — utanför hans kunglig höghets dörr? —
— Därför att jag väntar på herr de Quélus, som är inne hos hertigen.
— Herr de Quélus? — upprepade Aurilly med den största förvåning.
Under tiden hade Chicot lämnat lutspelaren fri passage till hertigens dörr. Men han hade flyttat sig så, att han nu stängde vägen bakom honom.
Aurilly stod tveksam vid dörren.
— Hvad kan herr de Quélus ha att beställa inne hos hans höghet? — sade han. — Jag tror inte, att det råder någon synnerlig vänskap dem emellan.
— Tyst! Tyst! sade Chicot hemlighetsfullt.
Han sträckte på sin långa gestalt, så att han utan att flytta sina fötter ur stället kunde med munnen nå upp till Aurillys öra.
— Han är därinne och ber hans höghet om förlåtelse! De hade haft ett gräl i går. —
— Verkligen? — sade Aurilly.
— Det är kungen som har befallt Quélus att ursäkta sig. Ni vet, hvilket utomordentligt godt förhållande det råder mellan de båda bröderna nu för tiden. Konungen blef missnöjd öfver Quélus’ beteende och befallde honom att ödmjuka sig.
— Är det möjligt? —
— Jag tror bestämdt, att vi få bevittna en ny guldålder här i Louvren, herr Aurilly! Här blir snart ett riktigt Arkadien! —
Aurilly smålog och begaf sig in i hertigens förmak. Han öppnade dörren tillräckligt för att Chicot kunde utbyta en betydelsefull blick med Quélus, som dessutom antagligen hade fått förhållningsorder förut.
Så försjönk Chicot åter i sin svårlösta schackuppgift.
När Aurilly kom in, hälsades han ytterst artigt af Quélus, som var ifrigt sysselsatt med att utföra de skickligaste kast med en bilboquet af elfenben.
— Bravo, herr de Quélus! utbrast Aurilly, då den unge adelsmannen utförde ett synnerligt svårt kast just vid hans inträde.
— Å, det är ingenting att tala om! förklarade Quélus. Om jag ändå kunde sköta min bilboquet så som ni sköter er luta!
— Det kunde ni troligen, om ni hade nedlagt så mycken tid på er konst, som jag har ägnat åt min, svarade Aurilly en smula stött. Men hvar är hans höghet? Har ni talat med honom i dag?
— Jag skall ha den äran att uppvakta hans höghet, men Schomberg har kommit mig i förväg.
— Schomberg också? sade lutspelaren allt mera förvånad.
