— 52 —
— Förstår du då inte att jag är fången, Aurilly? sade hertigen. Hans röst darrade af sorg och raseri.
— Och hvem har tagit er till fånga?
— Min bror. Förstod du inte genast, att dessa herrar äro mina vaktare?
Aurilly uppgaf ett utrop af öfverraskning.
— Å, om jag det hade anat! utbrast han.
— Ni borde ha tagit lutan med er, för att förströ er herre med litet musik, min käre Aurilly, sade nu en gäckande röst från dörren. Men jag tänkte på det i ert ställe — jag har skickat efter den. Var så god!
Chicot räckte lutan åt den stackars musikern. Bakom narren syntes Quélus och Schomberg, som gäspade himmelshögt.
— Hur går det med schackpartiet, Chicot? frågade d'Épernon.
— Ja visst — hur går det? upprepade Quélus.
— Jag tror bestämdt, att narren kommer att rädda min kung, men det går sannerligen inte utan möda, mina herrar! Seså, herr Aurilly — ge mig nu er dolk i utbyte mot lutan!
Den förbluffade musikern lydde och gick sedan och satte sig på en dyna vid sin herres fötter.
— Nu ha vi redan en råtta i fällan, sade Quélus. Låt oss nu se till att vi fånga de öfriga!
Dessa ord upplyste Aurilly fullkomligt om betydelsen af hvad som händt honom. Och Quélus återvände till sin post ute i förmaket, sedan han och Schomberg bytt leksaker.
— Ombyte förnöjer! sade Chicot. Jag vill också ha litet variation i mina förströelser, och därför tänker jag underteckna Ligan.
Han stängde dörren om hans kunglig höghet hertigen, hans vakt och hans lutspelare.
VII.
KUNG HENRI UTNÄMNER CHEF FÖR LIGAN, MEN DET BLIR HVARKEN HANS HÖGHET HERTIGEN AF ANJOU ELLER HERTIGEN AF GUISE.
Timmen för den stora mottagningen på slottet var inne eller skulle genast slå, och ända sedan tolftiden hade Louvrens portar stått öppna, för att insläppa Ligans förnämsta ledande män jämte en massa andra intresserade och nyfikna.
Paris var lika upprördt som dagen förut, men skillnaden var den, att schweizergardet, som alls icke hade deltagit i gårdagens festligheter, nu tycktes spela den förnämsta rollen. Till Louvren strömmade oupp-
