— 53 —
hörligt deputationer af Ligans medlemmar, arbetarekorporationer, kyrkobetjänte, stadssoldater och en ständigt stigande flod af åskådare, som vid stora tilldragelser alltid samlas utanför, för att se och skåda det märkliga som sker, hvilket likväl så sällan lyckas dem.
Det var således en ansenlig folkmassa samlad omkring Louvren, men däri låg ingen fara.
Den tid var ännu icke kommen, då folkets mummel växte till ett åsklikt dån, och då man sköt ned murar och störtade vackra slott öfver deras innehafvares hufvud. Henri III:s schweizergarde smålog vänligt åt folkmassorna, ehuru äfven dessa voro beväpnade, och folket besvarade leendet på samma sätt. Man hade ännu icke kommit därhän att fläcka kungars vestibuler med deras soldaters blod.
Man må emellertid icke föreställa sig, att dagens drama var blottadt på intresse, fastän det var mindre uppskakande. Det var tvärtom ett af de märkligaste, som dittills hade utspelats inom Louvrens murar.
Kung Henri hade tagit plats i tronsalen, omgifven af sina officerare, sina vänner, sina tjänare och sin familj. Och förbi honom defilerade alla korporationer och aflägsnade sig sedan, kvarlämnande sina hufvudmän, hvilka intogo de åt dem anvisade platserna på slottsgården under Louvrens fönster.
Kungen kunde på detta sätt så att säga med en enda blick öfverskåda alla sina fiender och så godt som räkna dem. Chicot stod bakom kungens stol och uttalade emellanåt sina anmärkningar med låg röst i kungens öra. Plötsligt inträdde herr de Monsoreau.
— Se ditåt, Henri lille! sade Chicot.
— På hvad?
— På din öfverhofjägmästare! Vet du, det lönar mödan. Han är ju så blek som ett spöke!
— Det är verkligen han! utbrast kungen förvånad.
Han gaf herr de Monsoreau en vink att komma närmare.
— Hur kommer det sig att ni är här, herr öfverhofjägmästare? frågade kungen. Jag vill minnas, att jag skickade er till Vincennes för att arrangera hjortjakt.
— Allt var ordnadt för jakten redan klockan sju i morse, er majestät, svarade herr de Monsoreau. Men då klockan led mot tolf och jag inte hörde af någonting från er, sire, fruktade jag att någon olycka hade inträffat och skyndade hit.
— Verkligen? sade kungen.
— Om jag därmed har svikit min plikt, så är en öfverdrifven hängifvenhet för ers majestät den enda orsaken därtill, förklarade grefven.
— Jag uppskattar edra känslor fullkomligt, sade Henri.
— Och om ers majestät vill, att jag skall vända om till Vincennes nu sedan mina farhågor ha blifvit lugnade …