— 56 —
heter, förklarade Chicot med stort allvar. Jag råder dig att följa grefve de Monsoreaus exempel, Henri! Skicka du drottningen till landet på en tid, när hon blir…
Monsoreau bleknade och gaf Chicot en ursinnig blick. Men denne stödde nonchalant armbågen mot kungens stol och tycktes med den största uppmärksamhet betrakta bårdsömmareskrået, som följde tätt efter garfvarena.
— Ni misstar er, oförskämde! mumlade Monsoreau med låg röst.
— Aha! sade Chicot. Din öfverhofjägmästare borde visst fara till Chartres med sin hustru och ta på sig den heliga jungfruns lintyg, Henri!
Monsoreau knöt ursinnig sina händer, men han måste svälja sin harm. Han kastade en blick full af hat och hämndtörst på Chicot, och denne svarade genom att dra ned sin hatt öfver ögonen, så att de långa fjädrarna kittlade herr de Monsoreau i ansiktet.
Grefven förstod att stunden ej var den rätta, om man ville fordra upprättelse. Han skakade på hufvudet, som om han ville förjaga alla obehagliga tankar.
Men nu antog Chicot en melankolisk min och sade sedan med ett medlidsamt leende:
— Den stackars unga grefvinnan! Hon kan ju rent af dö af ledsnad under vägen.
— Jag har nyss sagt till kungen, att hon reser i sällskap med sin far, förklarade herr de Monsoreau.
— Ja, en far är ju alltid ett högst respektabelt sällskap — det nekar jag visst inte för men inte är det roligt! Och om hon inte hade någon annan, som förströdde henne under vägen, så … men lyckligtvis …
— Hvad menar ni? frågade grefven häftigt.
— Jo, lyckligtvis så …
— Nå, hvad betyder ert lyckligtvis?
— Lyckligtvis betyder lyckligtvis — efter allt hvad jag vet!
Grefven höjde på axlarna.
— Jag ber om ursäkt, vår öfverhofjägmästare! Vill ni ha en omständligare definition, så kan ni ju fråga Henri. Han är bättre filolog än jag.
— Nå, men fortsätt hvad du ville säga, Chicot! uppmanade Henri. Lyckligtvis, sade du …
— Ja, lyckligtvis, sade jag, är det åtskilliga af våra vänner ute på vägarna åt samma håll — af de älskvärdaste till och med — och om de sammanträffa med grefvinnan, försöka de säkert att muntra upp henne. Jag tycker riktigt, att jag ser dem framför mina ögon, sade Chicot illvilligt. Du, Henri, som har en liflig fantasi, kan ju också för-
