— 57 —
söka tänka dig det! Ser du dem färdas framåt på en vacker väg och hör du, huru de berätta tjogtals lustiga historier för grefvinnan och hon skrattar så att hon är färdig att kikna, den goda grefvinnan.
Detta dolkstyng träffade kanske ännu djupare än det första.
Det var emellertid en omöjlighet för öfverhofjägmästaren att kunna ge luft åt sin vrede. Kungen satt framför dem, och Chicot hade, åtminstone för tillfället, en bundsförvant i hans majestät. Därför gjorde herr de Monsoreau våld på sig och sade så höfligt han förmådde:
— Jaså, ni har vänner, som äro på väg till Anjou?
— Det borde ni till och med veta bättre än vi, herr grefve, ty vännerna äro snarare edra än mina, förklarade narren.
— Ni väcker min förvåning, herr Chicot, sade grefven. Jag vet verkligen ingen som …
— Å, nu vill ni bara spela hemlighetsfull.
— Visst inte!
— Naturligtvis vet ni mycket väl, att de äro på väg till Anjou! Så mycket mer som jag nyss såg er speja efter dem här — notabene förgäfves.
— Såg ni mig speja efter dem, säger ni?
— Ja, just ni, vår öfverhofjägmästare — den blekaste af alla både forntida, nuvarande och tillkommande herrar öfverhofjägmästare — alltifrån Nimrod till och med er företrädare d'Antefort.
— Herr Chicot!
— Den blekaste af dem alla, säger jag! Veritas veritatum! Det där är egentligen en barbarism, därför att det inte finns mer än en sanning, summa en. Funnes det två, så skulle minst den ena inte vara någon alls. Men ni är visst inte filolog, min bäste herr Esau?
— Nej, det är jag inte! Och därför ber jag er nu vara god och komma tillbaka till de där vännerna, som ni nyss talade om. Skulle ni vilja vara så god och säga mig deras namn?
— Å, ni kommer då också alltid tillbaka till samma sak! Sök, sök, herr öfverhofjägmästare! Det är ju er syssla att spåra upp vildt — bästa beviset därpå är, att ni mycket säkert har stört en eller annan stackars hjorts morgonsömn i dag. Skulle ni tycka om, att någon kom och hindrade er från att sofva i ro?
Herr de Monsoreau stirrade förskräckt omkring sig — och upptäckte en tom stol bredvid kungens.
— Hvad ser jag? utbrast han oroligt.
— Ja, inte vet jag! sade Chicot.
— Hertigen af Anjou? stammade öfverhofjägmästaren.
— Holdrio? Å, Holdrio! jodlade Chicot med låg röst.
— Han är bortrest, förklarade Chicot, och han har rest antingen i dag eller också i går kväll. Ni är inte filolog, herr grefve, men ni
