— 27 —
Knappt hade de vikit om hörnet vid rue de Jouy, förrän de fem kamraterna upptäckte en ryttare, insvept i stor kappa, vid mynningen af rue Tison. Hästens hårda, afmätta hofslag genljödo skarpt mot den frusna marken, och den svaga månstrålen, som gjorde en sista ansträngning att genomtränga molnen och den snötunga atmosfären, föll rakt på den hvita plymen i ryttarens barett. Han styrde försiktigt sin häst framåt och ansträngningen att gå fot för fot kom djuret att skumma af svett, oaktadt skarpa kölden.
— Den här gången är det då han, sade Quélus.
— Omöjligt! förklarade Maugiron.
— Hvarför det?
— Därför att han är ensam. Bussy var ju i sällskap med Livarot, Antraguet och Ribeirac, och de skulle aldrig låta honom äfventyra sitt lif på detta sätt.
— Men det är i alla fall han, sade d'Épernon. Hör! Känner du inte igen hans grofröstade »hm!» och hans utmanande sätt att bära hufvudet? Och ensam är han.
— Det måste vara en snara, sade d'O.
— Hur som helst, så är det likväl han, förklarade Schomberg. Och eftersom det är han, så till vapen!
Det var verkligen Bussy, som helt nonchalant kom ridande utför rue Saint-Antoine, efter att punktligt ha följt de anvisningar, som Quélus hade gifvit honom. Vi minnas att Saint-Luc hade varnat honom, men ehuru dennes ord hade kommit Bussy att rycka till, hade han likväl afskedat sina tre vänner utanför hôtel Montmorency.
Den tappre öfversten älskade djärfva bragder. Han sade om sig själf: Jag är bara en simpel adelsman, men jag bär en kejsares hjärta i mitt bröst, och när jag i Plutark läser om de gamla romarnes bedrifter, ser jag där ingenting, som jag inte i alla afseenden skulle kunna göra efter.
För öfrigt hade Bussy också haft den tanken, att Saint-Luc, som han ju egentligen icke räknade bland sina vänner och hvars oväntade intresse endast föranleddes af den svåra belägenhet, hvari han själf befann sig, hade varnat honom endast därför, att Bussy skulle vidtaga försiktighetsmått, hvilka kunde göra honom löjlig i sina motståndares ögon. Och åtlöje fruktade han vida mer än faror. Till och med bland sina fiender åtnjöt Bussy stort anseende för det okufligaste mod, och för att bibehålla detta anseende, kastade han sig in i de galnaste äfventyr. Han hade således på äkta romaremanér skickat ifrån sig sina tre följeslagare — en stark eskort, som skulle ha kommit en hel skvadron att rygga tillbaka för att anfalla honom — och han färdades ensam, insvept i sin kappa och utan andra vapen än sin värja och sin dolk. Han var på väg till ett hus, där han väntades — icke af en älskarinna, såsom man skulle kunna tro, utan af ett bref, hvilket drottningen af Navarra
