— 69 —
Det surrade rundt i öfverhofjägmästarens hjärna. Nu visste han emellertid, att hertigen ej hade lämnat slottet.
Men då han var okunnig om det verkliga skälet till hertigens frånvaro vid detta viktiga tillfälle, kände hans förvåning inga gränser.
Kungen hade verkligen begifvit sig till hertigen af Anjou. Men som öfverhofjägmästaren, oaktadt sin lifliga önskan att få veta, hvad som tilldrog sig i hertigens rum, ej kunde tränga sig in till honom, måste han vänta utanför i korridoren,
Under mötet i slottssalen hade de fyra unga ädlingarna, som höllo vakt hos hertigen, varit aflösta af schweizergardister. Men så snart mötet var slut skyndade kungens favoriter, oaktadt deras vaktgöring hos hertigen föreföll dem förskräckligt ledsam, att göra sig angenäma för hans höghet genom att berätta för honom om hans majestäts triumf. De hade därför återvändt till sina poster — Schomberg och d'Epernon i salongen och Maugiron och Quélus inne i hans höghets eget rum.
Hertigen hade äfven å sin sida dödligt tråkigt, på samma gång som han pinades af en ytterlig oro, och man måste medge, att de unga herrarnas konversation ingalunda var ägnad att uppmuntra honom.
— Vet du hvad, Maugiron? — ropade Quélus till sin kamrat tvärs öfver rummet, alldeles som om hertigen alls icke existerade, — sedan en timme tillbaka har jag fått riktig aktning för vår vän Valois! Han är egentligen en framstående politiker.
— Du måste förklara dig närmare! gaf Maugiron till svar där han låg och sträckte sig på en chäslong.
— Konungen har talat öppet om sammansvärjningen och det bevisar, dels att han känner till den, och dels att han inte fruktar den.
— Och fruktar han den inte, så skall han nog straffa de sammansvurna, Du känner Valois! Han har en massa lysande egenskaper, men i fråga om mildhet råder det total förmörkelse hos honom.
— Du har återigen rätt!
— Det blir naturligtvis process och dom och ett uppbyggligt drama till afslutning.
— Det skall verkligen bli intressant att se!
— Ja! Såvida man inte med afseende fäst vid de brottsligas höga ställning låter alltsammans afgöras i hemlighet, det är inte alldeles omöjligt, — sade Quélus betänksamt.
— Det håller jag rycket troligt, förklarade Maugiron. — På det sättet brukar man ju i allmänhet behandla familjeaffärer, och så kan ju denna konspiration med skäl benämnas.
Aurilly kastade en förskrämd blick på sin herre.
— Och en sak skall jag säga dig, fortsatte Maugiron, i kungens ställe skulle jag alls inte spara vissa höga hufvud! Sådana
