— 73 —
hvarför du ej har vågat ge det åt mig — därför ville du i stället sätta dig i spetsen för Ligan! Men se mig i ansiktet, François! tillade kung Henri och tog med hotande min ett steg mot sin bror, — öfvertyga dig om, att en man af din kaliber aldrig skall kunna segra i kampen mot en man som jag!
Hertigen tycktes vara färdig att sjunka till golfvet inför sin brors förkrossande utfall. Men Henri III fortfor utan någon misskund med sin fånge:
— Värjan, sade jag — värjan! Jag skulle just vilja se dig ensam mot mig härinne i en sådan strid! I fråga om intriger är jag också din öfverman, François, ty äfven jag har på slingrande vägar nått Frankrikes tron. Vill du vara en skurk, så gärna för mig! Vill du efterapa mig, så var så god! Men akta dig för att försöka ställa mig i skuggan! I fråga om list blir du öfverträffad, och i ärlig strid skulle du bli dödad. Tänk inte på att kämpa mot mig längre, hvarken på ett eller annat sätt, ty från och med denna stund vill jag handla som herre och kung- — ja, som despot! Jag skall öfvervaka alla dina tilltag, äfven det minsta och oviktigaste, jag skall förfölja dig ända in i de fördoldaste gömslen, och får jag den ringaste anledning till misstanke mot dig, så lägger jag min hand tungt på din axel och slänger dig utan barmhärtighet under bödelns yxa. Det var hvad jag ville säga dig mellan fyra ögon, François! Och nu skall jag tillsäga mina vänner att lämna dig ensam i natt, för att du må ha tillfälle att begrunda mina ord. Det påstås ju, att natten ger goda råd, och detta bör väl först och främst kunna tillämpas på fångar.
— Jag har således fallit i onåd endast på grund af en nyck eller en misstanke, som har den allra största likhet med en elak dröm? mumlade hertigen.
— Det är värre än så, François! Du har fallit i min kungliga rättvisas hand. —
