— 75 —
folkets rop: Lefve kungen och lefve Ligan! Han kände sig öfvergifven af de ledande, som hade nog med att rädda eget skinn.
Med en suck tänkte han tillbaka på det förflutna, som hans bror hade manat fram för honom. Under sin kamp mot Charles IX hade han åtminstone haft ett par hängifna anhängare till hjälp. Nu saknade han bittert La Mole och Coconnas.
Saknaden efter hvad man har förlorat kan bli en tagg för samvetet.
Där hertigen af Anjou nu satt ensam och öfvergifven af de sina, kände han för första gången ett slags samvetskval öfver, att han hade uppoffrat La Mole och Coconnas.
Och på den tiden hade hans syster Marguérite hållit af honom och tröstat honom. Hur hade han lönat henne därför?
Återstod hans mor, änkedrottning Cathérine. Men hans mor hade aldrig älskat honom.
Hon hade alltid betjänat sig af honom på samma sätt, som han betjänade sig af andra — det vill säga som ett redskap för sina planer. Och François bedömde deras förhållande rättvist. Han visste, att han i sin mors händer var lika hjälplös som ett skepp i storm på oceanen.
Så påminde han sig, att han ännu helt nyligen hade haft en man att lita på som ingen annan. Bussy, den hjältemodige Bussy!
Återigen kände hertig François en ansats till samvetskval, ty han hade ju svikit Bussy för att handla Monsoreau till behag. Han ville ställa sig in med Monsoreau, därför att denne visste hans hemlighet — och nu hade ju ändå denna hemlighet, med hvilken Monsoreau oupphörligt hotat honom, kommit till kung Henris kännedom. Således behöfde han icke längre frukta för öfverhofjägmästaren.
Men då hade han också stött sig med Bussy i onödan!
Hvilken fördel skulle det icke ha varit för hertigen i hans nuvarande belägenhet, om han hade vetat, att Bussy tacksamt och troget vakat öfver honom — den oöfvervinnelige Bussy, den redlige Bussy, han, som var allas gunstling därför att hans karaktär var så redlig och hans hand så tung!
Hade Bussy vakat öfver honom, så hade han antagligen blifvit befriad och med all säkerhet hämnad.
Men nu var Bussy sårad i sin innersta själ, han var butter och tvär och hade dragit sig in i sitt skal. Och den fångne hertigen måste göra ett språng från femtio fots höjd, för att uppnå marken — och ville han ut i korridoren, så måste han först göra kung Henris fyra gunstlingar odugliga till strid.
För öfrigt var slottsgården full med soldater och schweizergardister.
Hertig François gick gång efter annan fram till fönstret och stirrade
