— 82 —
— Det är nog i alla fall de förbannade smekungarna, som ha skickat mig den, sade han tveksamt. — De låta mig fästa stegen vid balkongen, och medan jag är stadd på nedvägen skära de af den — det är deras plan!
Han funderade återigen.
— Men det är väl ändå inte möjligt, att de kunna vara nog enfaldiga att tro, att jag skulle ge mig af utan att barrikadera dörren. Och sedan hinner jag ju ta till flykten innan de ha ränsat passagen. Så skall jag göra, tillade han med ett lurande ögonkast omkring rummet, så skall jag bestämdt göra, om jag beslutar mig för att fly. Men hur skall jag kunna tro och lita på den här steghistorien? Hvem kan ha haft kunskap om stegen och dess gömställe? Den borde ju vara fördold för alla utom min syster Marguérite. Och hvem kan »vännen» vara, som skrifver till mig, och som känner så väl till skåpbottnarna i min eller min systers våning?
Hertigen läste biljetten ännu en gång, för att möjligen känna igen stilen, och nu fick han plötsligt en ingifvelse.
— Det är Bussy! utbrast han.
Ja visst! Bussy, som var damernas afgud — Bussy, som drottningen af Navarra ansåg för en hjälte och hedrade med sin särskilda ynnest — Bussy, den grannlaga, förtegne Bussy, som säkert var invigd i hemligheten med skåpet — Bussy, den ende af hertigens vänner, på hvilken han verkligen kunde lita — ja, visst var det han, som hade skrifvit biljetten!
Allt enade sig om att öfvertyga hertigen, att Bussy var den hemlighetsfulle vännen. Han kände icke alla de skäl, som talade mot detta antagande, ty han visste ju ingenting om Bussys kärlek till Diana de Méridor. Visserligen borde han ha förstått, att den unge adelsmannen knappast kunde ha undgått att förälska sig i den vackra unga kvinnan, och en lätt misstanke därom hade en gång vaknat inom honom, men denna misstanke var så svag, att den ej fick någon betydelse för honom i denna stund.
Nej! Bussy var en trofast själ, och han kunde icke förbli overksam, då hans herre var fången. Bussy ville ta en ädel hämnd för hertigens trolöshet, han ville återge honom friheten. Inga tvifvel mera — det var Bussy som hade skrifvit, det var Bussy som väntade nedanför.
Hertigen gick återigen till fönstret och stirrade ut. I dimman från floden såg han där nere fem silhuetter, som nödvändigt måste vara tre hästar och två män — det var säkert Bussy och hans oskiljaktige vän doktor Rémy.
— Frestelsen är oemotståndlig, mumlade hertig François, och om det är en snara, så är den så sinnrikt hopkommen, att jag ej behöfver blygas för att låta fånga mig i den.
