— 95 —
— Har ni varit gömd? utbrast Jeanne. — Det måste ni berätta för oss, ty det är naturligtvis högst intressant!
— Att jag inte har sammanträffat med er under vägen hit, madame, kommer sig däraf, att jag har färdats en helt annan väg. Ni reste öfver Rambouillet och jag öfver Chartres. För öfrigt vågade jag inte försöka hinna upp er, om jag också hade kunnat det. Jag ville inte träffa er i sällskap med er far och er betjäning — ni hör, att jag är mera orolig för att kompromettera er, än ni tror. Och därför reste jag ensam mil efter mil, oftast utan att ens tänka på att skaffa mig någon föda.
— Stackars unge man! utbrast Jeanne. — Det märks minsann också, att ni har magrat.
— Ändtligen kom ni hit! fortsatte Bussy. — Jag hade tagit in på ett värdshus i stadens utkant, och jag såg er färdas förbi.
— Ack, min Gud — har ni tagit in i Angers under eget namn? frågade Diana.
— Tror ni, att jag är så enfaldig? sade Bussy skrattande. — Nej då! Se på min kanelfärgade kostym! Jag är en resande köpman. Klädeshandlare och guldsmeder bruka ofta använda den här färgen. För öfrigt har jag också antagit en osäker och begrundande uppsyn, som gör att man kan ta mig för en botanist på studiefärd. Ännu har ingen fäst någon särskild uppmärksamhet vid min person.
— Bussy, den vackre Bussy under två hela dagar i en landsortsstad utan att väcka någons uppmärksamhet? Det skall man aldrig komma att tro vid hofvet!
— Fortsätt, herr grefve! bad Diana rodnande. — Huru har ni kommit hit från staden?
— Jag har två ypperliga rashästar, som jag använder växelvis. När jag ger mig af från staden, sker det i sakta skridt och jag stannar oupphörligt, för att läsa på skyltar och plakat i gathörnen. Men så snart jag kommer utom synhåll från staden, sätter jag min häst i så starkt galopp, att han på tjugu minuter tillryggalägger den tre och en half mil långa vägen från staden till Méridor. När jag väl kom hit, måste jag orientera mig, och slutligen träffade jag på parkmuren. Men den är lång, mycket lång, Méridors park är vidlyftig. I går var jag här på upptäcktsfärd under minst fyra timmar; jag klättrade upp på muren på otaliga ställen, i hopp att få se er. Slutligen var jag nära att uppge allt hopp, men just då fick jag se er komma hem. Baron de Méridors båda stora hundar gjorde höga hopp omkring er och madame de Saint-Luc, som gäckades med dem genom att hålla en skjuten rapphöna rakt upp i luften framför dem. Men ni gick snart in. Jag hoppade ned från muren och gick hit till samma plats, där jag hade sett er och där ni nyss satt. Gräset och mossan voro märkbart nedtrampade och
