— 100 —
måste nu gå in, såvida man inte skall komma och söka oss här. Ni, herr grefve, måste väl åter bestiga er förträffliga häst, som går fyra mil på en halftimme, medan vi båda däremot promenera till slottet så långsamt som möjligt, ty jag antar, att vi ha mycket att språka under vägen. Tack vare er envishet, gör ni en stor förlust, herr de Bussy. Jag menar middagen på slottet, som säkert är alldeles förträfflig, i synnerhet för den, som har ridit miltals och klättrat öfver murar. Å, hvad vi skulle ha skämtat under middagen! Och tänk också på den ljufva hjärtklappning, som skulle ha förorsakats af vissa växlade ögonkast! Nu gå vi, Diana!
Jeanne fattade sin väninnas arm och försökte få henne med sig.
Bussy betraktade de båda vackra kvinnorna med ett småleende.
Diana räckte honom sin hand.
— Är det allt, hvad ni har att säga mig till afsked? — frågade han.
— Vi träffas igen i morgon, svarade Diana undvikande.
