— 105 —
För älskare, som ha någonting att dölja, får allt en hotande prägel. Detta är någonting, som de ha gemensamt med tjufvarna.
Bussy öfverlade med sig själf, hvilketdera som vore klokast — antingen att sätta af i galopp, för att vinna försprång, eller också hålla åt sidan och låta de annalkande rida förbi. Men deras fart var så snabb, att de voro öfver honom inom ett par sekunder.
De voro två till antalet.
Bussy ansåg, att det aldrig kunde kallas fegt att undvika två män, när man själf var så god som fyra, och därför drog han sig hastigt åt sidan. Han såg nu, att den ena af ryttarna kom framilande under oupphörliga slag med ridpiskan mot hästens länd, hvarjämte han oupphörligt högg sina sporrar i djurets sidor.
— Nu ä' vi strax framme i Angers, sade den andre, mod bara! Ett par tre hundra piskrapp till, så är det gjordt!
— Hästen skälfver i alla leder — det går inte längre, sade den som red förut. — Och ändå skulle jag gärna uppoffra hundra hästar för att vara i Angers!
— Det är en stadsbo, som har försenat sig på vägen, tänkte Bussy. Hvad man kan vara dum, när man är orolig — jag tyckte först, att rösten var så bekant. Seså — nu störtar hans häst inom en minut.
De båda ryttarna befunno sig nu midt framför Bussy.
— Akta er, herre! ropade han. Drag fötterna ur stigbyglarna genast! Hästen störtar!
I detsamma föll djuret tungt på ena sidan, häftigt sparkande under kampen mot döden. Men plötsligt upphörde det högljudda flåsandet, ögonen fördunklades och fradgan kväfde hästen — han var död.
— Jag ger trehundra dukater för er häst, herre! sade den afsutne ryttaren hastigt till Bussy.
— Å, Herre Gud! utbrast Bussy och närmade sig den talande.
— Förstår ni hvad jag säger? Men jag har brådt — brådt …
— Tag hästen för intet, ers höghet! sade Bussy darrande af sinnesrörelse. Han hade känt igen hertigen af Anjou.
Nu hördes hertigens följeslagare spänna hanen på en pistol.
— Skjut inte! ropade hertigen till sin obarmhärtige försvarare, skjut inte, herr d'Aubigné! Det måste vara Bussy, så sant jag lefver!
— Ja, ers höghet, det är jag! Men hur böfveln kommer det sig, att ni spränger hästar här, och vid denna tid på dagen?
— Jaså, det är herr de Bussy, inföll d'Aubigné. Då behöfver ers höghet inte mitt sällskap längre … Tillåt mig nu att vända om till den, som har skickat ut mig!
— Men inte utan att mottaga mitt hjärtliga tack, jämte en försäkran om trofast vänskap, sade hertigen.
