— 110 —
Bussy bet sig i läppen. Han förstod mycket väl den ironiska blick, som hertigen härvid fäste på honom.
— Och sedan jag nu befinner mig i er stad, känner jag mig åter säker och lugn.
Myndigheterna stirrade förbluffade på hvarandra och ropade svagt: Lefve vår nådige herre, hans höghet hertigen!
Och folket som hoppades på de sedvanliga dusörerna under hertigens därvaro, skrek med full hals: Lefve hertigen!
— Låt oss nu gå och supera, sade hertigen, jag har inte ätit någonting sedan i morse,
Inom ett ögonblick var hertigen omgifven af hela den stat, hvilken han i egenskap af hertig af Anjou underhöll i Angers. Endast de förnämsta af dessa tjänare kände sin herre och husbonde till utseendet,
Efter en stund gaf hertigen företräde åt stadens adelsmän med damer. Kuren räckte ända till midnatt.
Staden var illuminerad, muskötsalfvor genljödo från gator och torg, domkyrkans klockor ringde, och det glada bullret från de goda stadsbornas traditionella fröjdebetygelser fördes på vindens vingar ända bort till Méridors tysta skogar,
XV.
HERTIGEN AF ANJOU VISAR SIN DIPLOMATISKA FÖRMÅGA.
Sedan klockringningen och skjutandet hade saktat sig, och hertigens förmak ändtligen voro tomma på uppvaktande, sade François af Anjou till Bussy:
— Låt oss nu prata en stund!
Tack vare sin naturliga misstänksamhet, förstod hertigen mycket väl, att det måste ligga någonting bakom den ovanliga medgörlighet, som Bussy hade visat honom denna afton. Hans fintlighet sade honom, att den unge adelsmannen måste befinna sig i en eller annan svår belägenhet, och att han själf med någon slughet skulle kunna dra fördel af hans bryderi.
Men Bussy hade nu haft tid att bereda sig på ett angrepp, och han väntade sin furste med fast mod.
— Ja, låt oss prata, ers höghet! svarade han.
— När jag såg dig sist, låg du illa sjuk, min stackars Bussy, sade hertigen.
— Alldeles riktigt, ers höghet, svarade Bussy, jag var verkligen mycket illa däran, och jag blef räddad så godt som genom ett mirakel.
— Den dagen hade du en ung doktor hos dig, fortsatte hertigen,
