— 111 —
som inte var att leka med. Han var färdig att bita hvarenda själ, som kom i din närhet.
— Återigen alldeles riktigt, ers höghet. Doktor Rémy hyser en varm tillgifvenhet för mig.
— Och han höll dig ohjälpligt kvar vid sängen, eller hur?
— Fastän jag var ytterligt uppbragt öfver det, som ers höghet hörde.
— Men om du var så förargad öfver att nödgas ligga till sängs, så kunde du ju ha bedt medicinaren dra åt fanders och gått ut med mig, som jag bad dig!
— Tycker ni det, ers höghet? sade Bussy, tummande på sin botanisthatt.
— Men eftersom det kunde gälla allvar den kvällen, så föredrog du att vara rädd om eget skinn.
— Hvad behagas? sade Bussy. Sade ers höghet verkligen, att jag skulle vara rädd om mitt skinn?
— Ja, det sade jag, svarade hertigen af Anjou.
Bussy sprang upp från stolen och stod högrest inför hertigen.
— Då ljuger ers höghet! utbrast han, och ni ljuger till och med för er själf, ty ni vet, att det inte finns en skymt af sanning i det ni har sagt! Min kropp är full af ärr, som utvisa, att jag aldrig har varit rädd om mitt skinn, hur ofta det än har varit i fara. Jag känner många, som hvarken skulle kunna säga eller uppvisa detsamma!
— Ni har ett underligt sätt att resonera, herr Bussy, sade hertigen blek och upprörd. Om man förebrår er någonting, så skriker ni strax högre än er anklagare, och då inbillar ni er, att ni har rätt.
— Jag har inte alltid rätt, det vet jag nog, ers höghet, svarade Bussy, men jag vet också mycket väl, när jag gör orätt.
— Som till exempel?
— När jag tjänar en otaacksam herre.
— Jag tror, att ni glömmer er, herr de Bussy, sade hertigen med en värdighet, som han förstod att antaga vid vissa tillfällen.
— Ja, jag glömmer mig, ers höghet, medgaf Bussy. Gör nu för en gång i ert lif på samma sätt — glöm er själf eller också mig!
Bussy tog ett par steg mot dörren, men hertigen var snabbare än han och ställde sig i vägen för honom.
— Nekar ni för, att ni likväl gick ut en liten stund efteråt, fastän ni förut hade vägrat att gå med mig? frågade hertigen.
— Jag förnekar aldrig någonting, ers höghet, svarade Bussy, utom saker, som man vill tvinga mig att tillstå.
— Men hvarför envisades ni då att stanna hemma?
— Jag hade annat att göra.
— Hemma?
