— 32 —
jorden vacklade under hans fötter och att muren höll på att falla öfver honom. Han tog några steg framåt, såg att han befann sig i en gång, stapplade och var nära att falla ned på en trappa.
Sedan kände han ingenting vidare, det föreföll honom som grafvens tystnad och mörker plötsligt hade sänkt sig öfver honom.
III.
HURU SVÅRT DET EMELLANÅT KAN VARA ATT SKILJA DRÖM FRÅN VERKLIGHET.
Innan Bussy föll, hade han hunnit stoppa sin näsduk innanför skjortan och knäppa värjgehänget ofvanpå som ett slags förband öfver det djupa, svidande såret i hans sida, hvarur blodet flöt som en brännande ström. Men då han gjorde det, hade han redan förlorat tillräckligt med blod för att duka under för den vanmakt, som grep honom.
Vare sig nu att hans öfverretade hjärna bibehöll sin verksamhet under den öfriga kroppens vanmakt, eller att vanmakten upphörde och efterföljdes af en feber, som i sin tur gaf vika för ny vanmakt, så måste vi nu berätta hvad Bussy såg eller trodde sig se under denna timme af dröm eller verklighet, ett ögonbliks ljusning mellan två nätter af djupaste mörker.
Han befann sig i ett rum med skulpterade möbler, freskomåladt tak och figurer på väggarna. Dessa figurer voro framställda i alla möjliga attityder; somliga af dem buro blommor i händerna och andra spjut, och alla tycktes sträfva att på ett hemlighetsfullt sätt kunna uppnå taket. Mellan rummets båda fönster hade ett strålande, ljust kvinnoporträtt sin plats, men det föreföll Bussy som om porträttets ram icke vore någonting annat än en dörrpost. Han låg orörlig, fjättrad vid sängen som af en osynlig makt, ur stånd att göra den minsta rörelse och beröfvad bruket af sina öfriga sinnen utom synen, betraktande de blomsterbärande figurerna med deras fadda leende och de spjutbärande med deras löjligt morska uppsyn. Hade han sett dessa gestalter förut, eller såg han dem nu för första gången? Detta var någonting som han icke kunde få klart för sig, därtill var hans hufvud för oredigt.
Plötsligt föreföll det honom som om kvinnobilden steg ut ur ramen — en förtjusande varelse, klädd i lång dräkt af hvitt ylle, sådana som änglarna bruka bära på taflor — och nalkades hans säng. Hennes blonda hår föll ned öfver hennes axlar, hennes ögon voro svarta som agat och hade långa sammetslena ögonfransar, hennes hy hade den skäraste rosenfärg. Denna kvinna var så utomordentligt vacker och hon sträckte sina armar
